Surtesjön

Häromdan skrev jag en kontaktannons på Facebook. Väldigt kortfattad så handlade den om att jag sökte promenadsällskap runt Surtesjön här i Surte där jag bor. En promenad på ca 1 mil som tar ungefär 1,5 timme att gå. Kanske mer? Vet inte. Brukar inte kolla klockan när jag är ute och går där. Det får ta den tid det tar!. 
 
Den här kontaktannonsen kom utav den briljanta idén jag fick, att lära känna alla mina Facebook-kompisar, på riktigt. För, visst var vi alla några i vår vänlista på Facebook som man mer "känner till" än faktiskt känner? Det är något gammalt ex's kompis flickvän, någon som gick på samma folkhögskola för massa år sedan, någon kompis mamma och så vidare...
 
 
Jag rensar i vänlistan då och då, naturligtvis. Men många får vara kvar, av den enkla anledningen att de är snälla, de stöttar och slänger inte lite likes till mig och jag till dem då och då. Men hur väl känner jag faktiskt personerna?
Inte så jätteväl. Jag skulle inte helt avspänt skriva till alla dem "Hej, ska vi ta en fika idag?"
och jag tror inte de själva heller skulle tänka "Självklart!". Det är konstigt det där med Facebook och vänlistan. Och alla har olika regler för vilka som får komma in och se vad som händer i ens flöde. 
 
 
Så, häromdan: jag tänkte att "Jag börjar idag!". Världens roligaste och längsta projekt. Jag ska ta en promenad med alla mina vänner på Facebook och faktikst lära känna dem, på riktigt. Det skulle då bli 690 promenader med lika många olika personer, utspirdda i hela Sverige - hela världen! Från min närmsta granne i lägenheten intill till en kanadensare jag blev jättekär i 2015 när han var i Sverige. Jösses.
 
Men, strax efter jag skrivit den där kontaktannonsen på Facebook så kände jag mig inte alls särskilt sugen på att gå och prata med någon. Jag ville vara för mig själv. Vara tyst och hålla mig själv sällskap. Med andra ord, jag gjorde världens sämsta kontaktannons. Kändes som jag swipat höger på Tinder med någon random person, bokat in en "dejt" och sedan aldrig dykt opp. Oooh. 
 
Eller så gjorde jag helt rätt, den första personen bland mina Facebook-vänner att lära känna på riktigt var mig själv. Jag är ju inte så pjåkig ändå. Jag kan vara riktigt bra emellanåt, och helt kass också. 
 
 
Det var kallt, men skönt ute. Snoret rann, kinderna rosiga och en näsa lyste röd som Rudolf med röda mulen. Men det är så det ska kännas såhär års när man är ute. På flera stanser satt familjer och grillade korv och det såg så oerhört rofullt och skönt ut. Har adrig varit så sugen på korv och bröd som den här dagen.
 
 
Jag sov ganska länge den här morgonen. Det var lördag och jag hade suttit uppe till strax efter 00:00 och hängt med ett par kompisar kvällen innan. Gick upp runt 11:00 och åt frukost långsamt, därav gick jag ut ganska sent också. Det började mörkna när jag gått lite över halva biten kring sjön, men så fint det var. Så jädrans fint. Måste skaffa termobyxor och allt sånt där så att jag kan vara ute längre nästa gång.
En annan sak jag väldigt gärna ville ha när jag kom ut i skogen var...   
 
 
...en hund. Jädrar vad jag saknade en hund. Har aldrig haft en hund innan, men på senare tid har jag blivit mer och mer sugen på att skaffa en. Behöver någon som faktiskt får mig att gå ut och aktivera mig såhär, någon som kräver mitt sällskap och uppmärksamhet - men inte kräver att jag alltid är på topp, alltid kommer med goda råd, alltid säger rätt saker och bryter den där pinsamma tystnaden. Utan det får vara tyst, jag kan ha dåliga dagar, någon man får vara sig själv med till 110% - och någon som gör detsamma tillbaka, någon som oavsett vad kommer finnas där. 
I framtiden vill jag ha en hund. Det vill jag verkligen ha.
 
 
Väl hemma igen var jag frusen och trött. 
Lagade mat; ungsrostad sötpotatis och grönsaker. Quornfilé och bea till det. Så gott. 
Resten av kvällen låg jag utslagen på soffan och spelade Sims. Nöjd.
 
Nästa gång jag promenerar ska jag lära känna någon. Det kommer bli bra. 
 
Tack för att ni läste! 
Allmänt, Vardag | | Kommentera |
Upp