Josefine "JoJomen" Larsson

Livet är stenkul utanför murarna.
Torsdag klockan 07:30 klev jag innanför dörren efter att ha avslutat ännu ett dygnspass på mitt extrajobb. Trött, mör i kroppen. Ställde mina väskor i köket, satte på en kanna kaffe och gick sedan till datorn för att börja redigera bilder. A never ending story, trots att jag börjar se ljuset i tunneln. För den här gången. För snart kommer det nya bröllop, och en hel festival att dokumenteras - då är det nya bilder som ska redigeras. Håhå! 
Men det kommer gå bra, måste tro på det. 
 
 
När klockan var närmare 10:00 plingade det till i WhatsApp-konversationen jag har tillsammans med min mamma och syster. "Nu pallar jag inte det här - nu drar jag till havet!" sa mamma. Och jag var inte sen att haka på.
26 grader visade termometern där utanför fönstret. Måste ut, och det nu. Livet är stenkul utanför murarna. 
Så jag laddade ännu en stor kanna kaffe i bryggaren för att fylla min termos, sprang ned till Coop och köpte tre wienerbröd för 20 spänn, rotfrukstchips och ett gäng bananer - sedan var jag redo för avfärd.
Mamma plockade upp mig och tillsammans åkte vi vidare till Kode och Vadholmen. 
 
 
Ännu en fantastisk fin dag ute hos Louise. Tänk att hon bor här!
Det är så att man börjar lipa lite varje gång man tänker på't.
Skickade en bild till Sami på den här båtbryggarn och skrev att han borde skaffa sig en båtplats här till sin båt han nyss skaffat. Hade ju varit fantastiskt. 
 
 
Bland de bästa sakerna i livet; termoskaffe. Och fika. Wienerbröd.
Den där termosen fick jag i julklapp för siåsädr...tre år sedan kanske? Har använt den så jäkla mycket bara på det senaste halvåret. Kopparfärgen har börjat släppa runt både termos och muggarna, men jag älskar den. Den är bäst. 
 
 
Bra utsikt hade man också. Vi mumsade wienerbrod och några "salladsrullader" eller vad man ska kalla det som mamma hade gjort på Louise salladsblad från växthuset. I dem hade hon färskost, rostbiff, rädisor och massor av gräslök. Det var så himla gott! De tog slut så fort så jag hann aldrig ta kort på't. Perfekt picknick-mat! 
 
 
Tycker det är så skönt att stå på bryggan och titta ned på havsbotten. Skulle vilja ha ett cyklop, flyta på vattenytan och bara titta ned mot botten. Det ser ut som ett konstverk, och tänk hur många djur som lever i de där små "moln-husen". 
Även om jag tycker det är fint, så tycker jag det är jätteläskigt att nudda botten. Är rädd för krabbor och allt sånt där, haha. Jättemesig är jag med det. Trots det, så väljer jag att hellre bada i havet än i sjö. Det är en helt annan känsla och miljö här, känner jag. Ett annat lugn, en speciell doft, tystnad. 
 
 
När jag var yngre var jag jäkligt modig när det kommer till att doppa sig snabbt. Det var bara rätt ned i vattnet, plöms! så vart det klart. Nu när jag är lite äldre så har jag blivit så himla kinkig och det tar typ en halvtimme för mig att doppa mig. Men! Finns det en brygga i närheten, eller i alla fall en liten högre höjd man kan hoppa från - då går det. Oftast. Låt mig bara gnälla i någon minut eller två så kan jag hoppa i sedan.
 
 
BÄÄÄÄÄÄÄM! 
(så låter det inte när man hoppar i, men det kändes så...)
 
 
Vet inte hur många gånger vi sa "Vilken kväll!", "Kolla hur det glittrar!", "Åh!", "Ah!" när vi satt där på klipporna och såg ut över vattnet. Det är bara att suga åt sig allt, varenda litet saltkorn från havet och varje solstråle från ovan. Det ger så mycket energi och man blir så glad.

När kvällen kom så började vi packa ihop oss. Badkläderna och handdukarna hade börjat torka på klipporna, maten var uppäten, kaffet slut och våra kroppar möra. Dags att åka vidare hem till Louise igen för lite käk...
 
 
Kvällssol över Parken! Svarten (deras ena katt) välkomnade oss hem när vi stängde bildörren efter oss och började gå upp mot husen. 
 
 
Allting blommar nu, till och med blommat över. Blir nog inte många blomster kvar till årets midsommarkrans tror jag. 
 
 
Vi bestämde oss för att göra varma mackor. Det är alltid gott. Mamma gick ut i trädgårn och plockade salladsblad och persilja ute i trädgården till en sallad, Louise skar purjolök och skinka till innehållet och jag öste på med ost, chili-ketchup och senap. På med lite timjan också - sedan in i smörgåshjärnet och ta-dah! Så gott!
 
 
Trött, mätt, mör, men glad efter en heldag ute på havet. Har verkligen levt Carpe fakking diem den senaste tiden. Nyttjat dagarna och verkligen gått in för att göra den här sommaren till den absolut finaste som någonsin varit.

Kom hem till Surte igen strax innan klockan 22:00. 
Det känns konstigt att stänga dörren efter sig. Det är så tyst, så tyst. Och vemodigt. Jobbigt. Det börjar långsamt krypa i kroppen när jag går in mot vardagsrummet. Har så blandade känslor för mitt hem just nu. Det är så personligt, men nästan lite för personligt nu. Det är så typiskt mig med allt vad det innehåller. Det sitter så mycket i väggarna som jag inte kan ta på. Mycket jag önskar att jag hade kunnat ta bort och slänga iväg, mycket jag önskar att jag hade kunnat placera i någon låda någonstans och ta fram ibland för att titta tillbaka på och tänka "Du tog dig igenom den här skiten också, Jossa-Kossa". 
Scrollar i Instagram-flödet innan jag ska somna, ser någonting som får det att knyta sig i magen igen och jag biter ihop för att inte bryta ihop. Det går så mycket upp, och så mycket ner. Kan skifta på en bråkdel av en sekund. Är så skör och känslig för allting. Jag vet inte riktigt vad jag har mig själv just nu.
Men, det ska nog va så nu för ett tag. Det är någon mening med det. Annars skulle det ju inte hända...

Carpe fakking diem. 
Harre gött, HÄJ! 
Baby du kan köra min bil.
Mathias och jag har känt varandra i sisådär tre år. Han är också den anledningen att jag aldrig mer dricker Fernet. Första gången vi träffades var på kvartetskrogen här i Surte. Andra gången var på Cajsa Warg i Majorna. Jag sa att han hade ett fint Beatles-linne på sig.
"Tack. Ska du ha en Fernet?"
"Vah?"
"Här - drick nu!"

Dagen efter jag upp med världens baksmälla och trodde att jag skulle gå under.
 
 
Men allt det där var längesen, nu är det nya tider. Igårmorse bjöd han mig på frukost hemma hos sig. Jag hjälpte till att ta fram svamp, spenat, citron, vitlök, tomat och ägg. Det skulle bli omelett! 
 
 
Chattade med mamma på WhatsApp samma morgon, när jag berättade om Mathias sa hon
"Ja! Han är udda. Men det är såna vänner som brukar hålla livet ut!".
Det tyckte jag var fint.
 
 
Vi lyssnade på passande frukost-musik i form av The War On Drugs. Fantastiskt bra band.
 
 
Bilden gör inte direkt omeletten rättvis. Det var mycket godare än vad det ser ut. Betyder nog att han måste göra frulle till mig oftare så att jag får en ny chans att ta en schnögg bild på't. 
Till det drack vi apelsinjuice och kaffe, pratade om kompisar, Pokemon Go och kvällens crusing i Kungälv. 

 
Solen lyste starkt bakom persiennerna, och efter frullen var det dags för både mig och Mathias att bege oss iväg. Eller, jag skulle hem och jobba med bilder igen - och M vidare till Kungälv och fånga Pokemon. 

Bildredigeringen gick bra. Känner mig ändå hyffsat lung inför leveransen och att jag klarar deadline. Hade ni frågat mig för för två dagar sedan hade jag nog brytit ihop bara att prata om det. Positiv som fan, hey ho...
 
Plötsligt var klockan 16:00 och jag hade inte käkat någon lunch. Slängde ihop någonting som inte hamnade på bild, och strax efter att maten var avdukad så ringde Jesper och frågade om jag skulle med på crusingen i Kungälv. Jag svidade om, sminkade mig och fortsatte kampen med att lära känna mig hår och stajla det utan några produkter (har vare sig en kamm, spray, vax eller liknande, så det får bli lite hipp so häpp on dä head). 
 
 
Här är mitt gäng! Mathias ville inte ställa sig med de andra barnen i ledet, därför är han lite utanför. 
Ida, Sami och Jesper var med, och lille Maxi förstås. Poserande fint framför kvartetskrogen.
 
 
Vi hoppade på en buss mot Eriksdahl och promenerade vidare in mot centrum. Titta så fint det är här i våra trakter! Med fästningen on top, båtar i hamnen och kossor betandes. Det är ju så poetiskt att man börjar gråta...
 

Och in rullade de, en efter en, fina fordon från alla årtionden. Musiken dånade från varenda bil,. Gyllene Tider, Snowstorm, Eddie Meduza och Grease-soundtracket dånade ut över hela stan. Fulla ungdomar vs. ordentliga herrar, några som lever för festen och andra som lever för bilen. Oavsett vad så var båda delarna lika viktiga den här dagen, det behövdes både det ena och det andra för att det  skulle kännas crusing, sommarkväll och festival-feeling. 
 
 
Den totala lyckan efter att inte ha blivit tagna av polisen påväg in till stan.
 
 
Vi träffade ett stort kompisgäng till de inbitna Surte/Bohus-borna som stt på picknickfiltar och grillade körv. Perfekt läge hade de hittat också, mitt i solen, nära till både vattnet och bilarna som crusade förbi. Jag hittade en ny bästa kompis också... 
 
 
...eller kanske ett "one day stand". Vet inte vad hen hette, vad det var för ras, hur gammal denna där var - men det spelade ingen roll. Vi älskade varandra där en stund. Eller, jag älskade den i alla fall. Hen såg ganska nöjd ut också så jag tänker att den diggade klappet. 

 
Vi fortsatte ännu längre in mot centrum där ännu mer folk trängdes. Jädrar vad mö folk! Å andra sidan blir jag inte så förvånad. De hade inte kunnat få en bättre kväll vädermässigt. Det är ju såhär det ska vara, mest hela tin!
Ett lastbilsflak fungerade som en scen där det var livemusik. Skoj tyckte jag, och the gang var duktiga!
 
 
Hittade ett fordon jag ville ta med mig hem. Stoppa i fickan och ha i byrålådan där hemma.
"Tänk dej att ha en buss i byrån, i en ask bland andra grejer..."
En sån önskar jag mig när jag blir stor. Tydligt så är den inte så bra att köra längre sträckor med, sa Jesper och Mathias. Synd. Jag får väl ha den som en sommarstuga på en strand vid havet istället.
 
 
Titta! Kolla! Hur mycket fölk som helst. Och hur mycket ljud som helst. Musik, bilarna som gasade på, alla som sjöng, alla barn som skrattade, alla barn som grät, alla bilexperter som stod och jämförde motorer och hästkrafter hit och dit och faen hans moster. 
Oj, där lät jag nästan lite gnällig. Icke menat - tvärtom. Återigen infann sig festivalstämningen. Bra uppvärmning inför Sweden Rock som nu är om mindre än tre veckor - tjoho! Men mer om det i ett annat inlägg längre fram.
 
 
He-heeej! 
 
 
...och pojkaaaar! Och jag. Här sitter Jesper och fipplar med telefonen, och jag med en folkis (Norrlands Guld, inge fancy-pancy att ta upp i Folköls-guiden tror jag) och klappar lilla Maxi på huvudet. 
Kände mig oerhört nöjd med min luftiga och oerhört icke-tighta byxdressen dagen till ära. Midjebandet från dressen tog jag av och knöt i håret istället. Oerhört praktiskt. Tack Gina Tricot för detta. 

 
Två andra coolingar, som förvisso inte hade sparkdräkt - men desto fränare solbrillor. 
 
 
Flera kompisar slöt upp i vårat gäng och vi stod där i rondellen. Vi lyssnade och sjöng Eagles of Death Metal som spelades på Mathias bärbara högtalare, drack folköl, käkade tjock korv med bröd och vinkade på tutande raggarbilar som åkte förbi. 
 
 
Solen började gå ned. Ett brandgult ljus över hela Kungälv, men festen pågick ännu. Trots det kände jag att det var dags för mig att knalla hemåt. KSami och jag slog följe

 
 Eftersom bussarna inte gick som vanligt då de stängt av större delen av Kungälv så promenerade vi över Kungälvsbron och vidare till andra sidan. Den här utsikten är ju helt fantastiskt. Sami fick stanna och vänta på mig flera gånger om för att jag skulle ta kort på kossorna, fästningen och solen som höll på att gå ned.
 
 
Och så var det med det, det var årets crusing i Kungälv för den här gången. Det var mitt andra år på det här spektaklet, och även om jag inte är jättekunnig på bilar så tycker jag ändå det är mysigt. Det är en sån folkfest och ännu ett stort tecken på att sommaren är här. Det är så fint, så jädrans fint.

Föresten, det ordet jag använder mest här på bloggen, det är nog faktiskt
"FINT".
Är inte det...fint?

Ha dä gött, häj!
Badjävlar.
Torsdagen började inte så bra, men slutade desto bättre när Mathias, Sami och jag bildade en trio påväg upp till
Surtesjön för att ta ett kvällsdopp. En helt genialisk idé. 

Till skillnad från gårdagen var det inte direkt 28 grader i luften. Kanske 20, och så ska det var ett tag framöver nu säger de. Det är ju fortfarande varmt och så, men nog kändes det skillnad. Jag hade på mig en tjock tröja när jag traskade hemifrån, men så snart vi närmade oss den branta backen upp mot sjön började jag svettas rejält. Värsta träningspasset att ta sig uppför den där backen.
 
 
Mathias var peppad som fäen på bad.
Det lyste så fantastiskt fint i skogen, kändes nästan som det var på låtsas. Träden och deras blad hänger tungt över vägen och gör nästan hela backen upp till en lång tunnel. Hade kunnat stå och bara titta på det här tills solen gått ned. 
 
 
Det borde alltid lysa såhär i skogar tycker jag. 
 
 
Finns fina vandringsleder uppe kring sjön. Slingan kring sjön har jag gått många gånger under de åren jag bott här. Tror den är sisådär sju kilometer lång, och för mig som inte är någon powerwalk:are så brukar det ta en bra stund att gå den. Inte för att det gör något, det finns ju så mycket fint att titta på! Sen så är den rätt kupperad. Upp och ned, sten och grus, gräs och klippor samt många utsiktsplatser som passar bra om man har termos och bullar med sig på utflykten.
 
 
Solen var låg och skulle gå ned om någon timme, men som tur var hittade vi en perfect spot där solen fortfarande lyste för vårat kvällsbadande. 
 
 
Mathias hade med sig en flaska vin i sin hipsterpåse. Han hade sms'at tidigare samma kväll: "Rött eller vitt?". Svarade att det inte spelade någon roll. Då svarar han "Du suger". 
 
 
Vi svidade om till badkläder medan Sami höll koll på sin lilla son Maxi som plockade "sjysta pinnar". Mathias vann den där tävlingen "Försten i" (kan man ens skriva "försten"? Eller måste man skriva "Först i" för att ni ska förstå? Har ju sagt "försten" i alla mina tider. Håhå, jaja...). Snabb var han på att klättra upp i det gamla hopptornet också. 

Jag kom faktiskt ned i vattnet jag med tillslut, tack vare att jag gled på de hala klipporna nere i vattnet. Så, jag ramlade ned - men jädrar vad gött det var efter ett tag. Trodde jag inte om'et.
Upp i hopptornet kom jag också, dock var jag alldeles för feg att hoppa därifrån då jag hörde från mina grannar att några idioter varit och satt spjutliknande pinnar på olika ställen på botten av sjön. Vem gör så?!
Tänk att hoppa rakt på en sån! Fy faen.
Klättrade därför ned till första trappsteget och hoppade därifrån..........hehe. 
 
 
Men! Vi badade, och jädrar vad stolta vi var över det. Janne kom förbi en sväng och sa hej också. Fick massa iKaffe av honom också etersom Coop inte haft det i stortimentet på bra tag nu. Då blev man glad att det finns kompisar som räddar en i kaffenöden!
Janne fick ta den här bilden på mig och Mathias. "Vilka superhjältar vi är!" sa M om bilden. Kan inte annat att hålla med. Våra superkrafter är att få varandra att se snygga ut. Mycket bra power må ja säj.
Ser ni min snygga bränna också? Det syns att bikinin jag solat i tidigare har täckt brösten lite mer. Håhå, jaja.
 
 
När solen gått ned bakom klipporna tog vi på oss kläderna igen och traskade några meter bort mot fågeldammarna. Janne rullade iväg med bilen igen, medan Mathias, Sami och jag stannade kvar för att mata birdsen. Sami hade en fet limpa med sig och delade ut ett gäng skivor var till vardera. 
 
 
Kanadagässen har fått små fjäderfän till kidz! Så oerhört overkligt söta hela familjen. Gullegoz....
 
 
Sedan var det dags för Sami och Mathias att kolla in en hockeymatch, Finland mot Schweiz, så vi började traska nedåt för backen igen. Kramade sedan om varandra och sa hej då utanför Samis port.
Ungefär 97% (känns det som) av alla Surteinvånare har finskt påbrå på något vänster. Inklusive Sami och Mathias. Det har faktiskt jag med, från min farmor. Trots det kan jag inte ett ord finska, har aldrig varit där och är inte särskilt insatt i något som har med Finland att göra. Tydligen har jag massa sysslingar, pysslingar? där borta också. Hå-håj det va väldans...
 
Fin torsdagskväll. Det är viktigt att nyttja dessa sommarkvällar, tycker jag. Vill inte vakna upp en dag och känna "...and then one day you found, ten years have got behind you...". Världens bästa, men också sorgligaste låt.
 
Tack för att ni läste, HÄJ!