Josefine "JoJomen" Larsson

När Mustasch är viktigare än Alexander Graham Bell.
Jag tycker om musik. Göörmycket. 
Har väldigt mycket att tacka min mamma för när det kommer till det stora intresset och kunskapen jag besitter om de olika klassiska rockbanden från 60- och 70-talet, då hon spelade massor av sina vinylskivor för mig och min storasyster när vi växte upp. Queen, Aerosmith, Alice Cooper och Led Zeppelin var de stora husgudarna. Även Deep Purple, Pink Floyd, Slade och Sweet snurrade flitigt på vinylspelaren. Samtidigt så upptäckte vi mycket ny musik tillsammans, genom tidningar, TV, MySpace och liknande. Såsom Graveyard,
The Soundtrack of our Lives och Mustasch. 

Vi gick på mycket konserter och festivaler ihop, mamma, Louise och jag. Någon gång hände det att vi skolkade från skolan för att åka bort på en spelning. Kommer ihåg specifikt en gång då vi skulle ha NO-prov i 9an och jag inte var där, jag var påväg till Folkets Park i Huskvarna.

"Var är Josefine då?" frågade läraren.
"Hon är och kollar på Mustasch!" ropade några i mitt kompisgäng. 

Måndagen därpå blev jag inkallad på lärarrummet och fick en rejäl utskällning av min lärare. Hoppsan Kerstin...
Spelade ingen roll kände jag. Jag hade ju sett en av mina bästa spelningar med Mustasch, blivit uppdragen på scenen tillsammans med min syster och stått och pratat om Dragspelsstämman med Ralf och fått smaka min livs första öl. Jag ska ändå inte bli Alexander Graham Bell-forskare när jag blir stor, tänkte jag när hon drämde igen dörren efter mig.
(har fortfarande kvar den där min första öl-flaskan föresten, som jag fick av bandet. Det var Heineken, grön och fin och den står i ett av mina skåp inne i köket, såhär 11 år senare.) 
 
 
Alla de där banden lyssnar jag fortfarande intensivt på, men intresset har utvecklats och mängder med andra band och artister har tillkommit. Tänkte i detta inlägg dra upp ett litet gäng plattor och berätta lite onödiga men oh så intressanta anekdoter om var och en. Skivorna är inte de som ligger högst i topp på "världens bästa skivor genom tiderna"-listan (en sån lista får jag göra vid ett senare tillfälle), utan mer lite tankar och reflektioner kring var och en, hur har de hamnat i min samling egentligen. Sånt tycker jag är kul att läsa om i alla fall, hoppas ni tycker detsamma.
 
 
Vi börjar med den här; The Jim Jones Revue. Kanske inte ett band jag lyssnat mest och bäst på i mina dagar, men ändå ett gäng som jag tycker om och som jag blir glad av när jag ser den här skivan.
Trodde aldrig att jag skulle lyssna på ett rock'n roll/boogie woogie-band med snabba pianoklink i samma stil som Jerry Lee Lewis. Men jag tycker de blandar det hela så snyggt och rått tillsammans med garagerock
och "bösigheten" från t ex The Stooges och Mc5.

Såg dem på Pustervik 2010. Det var innan de hade byggt om så de spelade på den lilla scenen på övervåningen.
Tight, svettigt och intimt, snabbt som fan, rått och ösigt. Perfekt.
Köpte den här plattan där och då efter spelningen. Hela bandet var samlat runt merchbordet, jag fick en klapp på axeln av sångaren som berömde mig för att jag öste på bra där framme vid scenen.  Sedan frågade de om jag ville ha min platta singerad. "Sure thäng" svarade jag. Ena gitarristen, eller om det var basisten, frågade vad jag hette.

"Josephine!"
"Joanna?"
"No! Josephine!"
"Jopene?"
"No! It's J...O...S...E...öh...F?"

Kurt Olsson-svengelskan har aldrig varit bättre. Fy fan. Kändes som vi stod där hur länge som helst och försökte få ordning på mitt namn. Men icke, det fick bli "Josefene" innan han irriterat sa "Ah! Whatevvah!".
Nu älskar jag det. Flinar alltid lite varje gång jag hittar skivan i samlingen. 
Mina favoritlåtar på plattan är Big Len, Shoot First och titelspåret Burning Your House Down. 
 
 
Det tog många år innan jag faktiskt lyssnade på den här skivan på riktigt, trots att jag tycker om Supertramp och att den funnits i min närhet mest hela tiden under min barndom. Mina föräldrar skilde sig väldigt tidigt och vi åkte då till pappa i Trollhättan varannan helg. I hans vardagsrum hade han ett gäng vinylbackar med skivor i, varav den här, Crime of the Century, stod längst fram och frontade. Tyckte omslaget såg ut som någon sifi-film, cool men lite läskig på samma gång. Tyckte om typsnittet på deras logotype i alla fall. 

Flera år senare, närmare bestämt 2013, köpte jag den här som jag håller i famnen nu, på en skivmässa i Göteborg för 20:-. Vilket kap! Samma år gick jag på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och ville inreda mitt rum på 7 kvadratmeter med något. Jag hittade ett inlägg över hur mitt rum såg ut, titta här! Tycker att jag lyckades inreda det jäkligt cozy, men jag undrar var min Simon & Garfunkel-platta har tagit vägen?
Nåväl. Jag var där med en flirt/kompis, jag vet inte vad vi ska kalla det vi hade för. Vi hängde väldigt ofta, och vi delade kärleken till klassisk 70-talsrocken. Vi lärde faktiskt känna varandra när jag var DJ på Henriksberg när han och hans band hade gig där för en massa år sedan. Han berömde mig för mitt musikval där bakom mixerbordet som varvade David Bowie, Nazareth, Slade och T-rex. Sen började vi hänga. 

Den här plattan får mig att tänka på allt det där. Pappas lägenhet vi åkte till varannan helg när vi var små, mitt rum på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och den där flirten jag hade med den där killen som jag inte har någon aning alls om vad han gör nu för tiden, hur han mår eller om han bakat hemmagjorda semlor igen på egen hand som vi gjorde. 
 
 
Det här är en EP med göteborgsbandet Transwagon som tyvärr inte finns längre. It's such a shame, för de var verkligen en av mina absoluta favoriter (de var även förband till The Jim Jones Revue som jag skrev om tidigare i det här inlägget). Tycker att det är svårt att beskriva dem då inte låter som något annat jag lyssnat tidigare på. Får lite country-vibbar, lite som en modern, vemodig Thowns Van Zandt - men det blir så spännande och anourlunda med sångaren Tobias nasala röst och hårda look. 

Skrev så mycket om dem på min dåvarande blogg (detta var runt...2011?) om hur bra jag tyckte de var.
Fick t-shirt och skivor av dem som tack. Det tyckte jag var fint. 
Nu finns de inte längre, och de la av i ett så dumt skede då jag såg dem live på Pustervik när de var förband åt ett annat band. En väldigt kort spelning, men de spelade främst material från nya plattan som inte hade kommit ämnnu, och herrejädrar vad bra det var. "Hallå vi måste köpa alla skivor de släpper!" sa jag till syrran som var med då.

Och sen, någon vecka senare så går de ut med i sociala medier att de ska lägga ned.
Jävla fan skit. Vill ha de där låtarna de aldrig släppte, som de bara spelade live en endaste gång.
För det var det absolut bästaste jag hade hört. 
Mina favoriter med dem är Always a Woman, What You Give You Never Get Back och The Traveling Kind som inte finns någonstans att hitta. Buhu igen. 
 
 
Har så mycket bra skivor i min samling jag vill visa er, spela om och om igen och prata massa gott om. Vi får göra det här oftare. Framförallt vill jag fylla på backen lite oftare. Fynda. Gå på skivmässor. Nörda ner mig totalt. I mitt nästa hem vill jag ha en hel vägg täckt av skivor. Det hade varit fint. Men tills dess får de här fina gamla träbackarna räcka.

Tack för att ni läste! Aj löv jo åll the tajm.
Harre gött, hääääääj! 
Studio Surte Kraftstation.
Idag har Studio Surte Kraftstation öppet här i Surte!
Har skrivit tidigare här på bloggen och mina andra sociala medier om det här stället som jag är så glad över att vi har här i orten. Här har jag, förutom att hälsa på de fina människorna som står bakom hela projketet, plåtat en hel del pressbilder och skivomslag.  Tycker mycket om den här byggnaden!

 
Det här stället är en renoverad kraftstation på Surte Åkeris industriområdet. Det byggdes 1946 och är från början ett reservkraftverk till Surte Glasbruk. Den har gått från att vara en ganska ruffig och bösig byggnad i dåligt skick till att ha blivit en kanonfin event-lokal, pop up-store och konferens- och festlokal för företagare. Här inne har det varit bl a chilimässor, bok-releasefest, julfest och flera öppet hus-dagar då det säljs både växter, fotokonst, inredning, kläder och fika.
 
 
Camilla Sporre, som är ägarinnan, var min hyresvärd när jag hyrde kontor på Kontorshotellet som ligger här i Surte. Vi har samarbetat en hel del tidigare med fotografering, och när Kraftstationen öppnades så fick jag äran att ha flera utav mina verk på väggarna (helt sjukt att se sina prints så stora - liksom två meter på långsidan. Woah!) samt sälja prints på några utvalada verk från Surte och Göteborg. Vi har bland annat Älvsborgsbron, fågeldammarna uppe vid Surtesjön, en gammal bubbla som står på åkeriets industriområde och Centralstationen.
 
 
Idag fredag har Kraftstationen sista öppet hus innan det är dags för ett litet sommarlov.
Bruksvägen 4, klockan 15:00 till 18:00 är det som gäller om du vill passa på att besöka denna byggnad för antingen shopping, eller bara kolla runt i den här fantastiska lokalen.
Och! Bara tio minuter norr om Göteborg. Bra vah!
 
 
Gå dit, omedelbums! (eller, när det öppnar så att säga...).

Harre gött, häääj!
Tips - bästa folkölen!
Man vill ju inte vara den som blir trött, yr, illamående och behöver åka hem från en utekväll efter sisådär 1,5 öl när klockan ens blivit 21:00. Vi ska ju ha roligt och vara tillsammans ikväll, sjunga kareoke för bövölen! Framförallt vill man inte vara den som ligger i fosterställning och kramar toastolen hela dagen därpå (let's not talk about that, det blir inte mysigt...).

Jag har den senaste tiden blivit så känslig för alkohol och trött av väldigt lite att jag numera kallas för "Apan" av mina kompisar efter att det här klippet cirkulerat på sociala medier. Apan är söt förvisso, så det gör inget.
Och, självklart - man behöver inte dricka alkohol för att ha roligt, jag vet. Men, jag gillar ju öl. Framförallt är det så himla kul då det finns så många olika sorter, varianter och bryggerier att prova nu överallt. Ölprovningar är jättemysiga och det är så fascinerande hur man kan smaksätta öl på så många olika sätt. Därför känns det tråkigt att däcka innan man ens hunnit dricka klart sitt första glas. 
Kanske jag borde gå och kolla upp om det är något konstigt i min kropp som uppstått, om jag blivit extra känslig av någon anledning eller så...ja, jag vet inte.
 
Men, på tal om detta då - folköl, det är oerhört underskattat tycker jag. Dessutom känns det som att det är något som fler och fler bryggerier lägger ned lite energi och engagemang kring; att brygga riktigt god folkis. Därför blev jag så himla glad när jag läste på Beernews att det ska komma en FOLKÖLSBUTIK (hör ni?!) till Göteborg. Det är ju HELT fantastiskt. 
 
När, hur och var i Göteborg är ännu inte bestämt, men jag hoppas verkligen det blir av. Känner att jag kommer bli deras trognaste kund. Håhå. Ni kan läsa mer om det här. 
Men, på tal om folköl så vill jag i detta inlägget tipsa om min absoluta favorit som jag upptäckte förra året på Bengans i Göteborg. På bilden ovan är jag och min pöjk på Every Vinyl Tells a Story (världens roligaste grej om man gillar vinyl och musik!) på Bengans Café, ätandes någon färskostpizza med grillad paprika, hickorymarinerade champinjoner, ruccola och rödlök - och så denna fina folkis till.
 
Ta-daaah! Här har vi den. Odd Islang Brewing Folkale, 3,5%. Fin vah? De är de gamla In Flames-medlemmarna Peter Iwers och Daniel Svensson som gått ihop och startat detta microbryggeri. Peter är även delägare av restaurangen 2112 på Magasinsgatan i Göteborg. Smakar så mycket utan att bli jobbig, men heller inte för mesig som folköl ibland kan vara. Känns lite lyxig faktiskt. 
 
Så vitt jag vet så finns inte denna folkölen på systembolagen, utan i utvalda få matvarubutiker i Göteborg samt Folkölsbutiken i Stockholm. Däremot har Odd Island flera andra öl-sorter (har inte testat de andra, så kan inte ge några góa rekomendationer på dem ännu tyvärr) som finns på Systembolaget (mhm, kanske är det beställningsvara? Får kolla upp det...) samt på tapp på några pubar och barer i stan. För att se vilka sorter som finns kan ni kolla in deras hemsida, och för att ha koll var de finns att köpa så kan ni hålla ett öga på deras instagram
 
 
ELLER! Så kan man beställa från någon käck matkasse, som jag gjorde. Jag kom över en rabattkod som gav mig några hundralappar rabatt på när jag handlade från Mat.se. Och i mitt scrollande så hittade jag dem där. Så glad för detta. Hallelujah! 
 
Och som ni ser på etiketten på burkarna så kom ju den här folkalen på en fin silverplacering när Svenska Öl- och Whiskymässan 2017 hade en omröstning om de bästa alkoholfria-/alkosvaga ölsorterna på mässan. Vann gjorde den här, den måste jag också testa någon gång. 
 
Bra inlägg för en fredag. Har faktiskt inte planerat in något i helgen, så...vad som helst kan hända. En folköl på det kanske?

Tjoff tjoff!