Josefine "JoJomen" Larsson

Du kan lalla runt i Vasa bäst du vill.
När jag var yngre var jag bergsäker på att jag skulle flytta till Göteborg när jag blev stor. Mamma, min syster Louise och jag åkte dit tillsammans ganska ofta för att shoppa, gå på bio, Liseberg etc när vi var mindre. Louise och jag tog ledigt från skolan och så åkte vi iväg tidigt på morgonen och kom hem senare samma kväll - helt schlutt var man då. 
Då var resan en enrom tripp. Göteborg var så stort och så himla långt bort.
 
Idag bor jag inte i Göteborg, men väldigt nära. Det tar sju minuter med pendeln från Surte och in på Centralstationen i stan. Himla smidigt. Väldigt glad för dessa förbindelser. 
 
 
Min kärlek till stan har inte svalnat. Speciellt inte såhär års. Skulle nog i framtiden kunna se mig själv bo någonstans i stan. Kanske. Vet inte. Eller, jo?
Var och när det kommer bli har jag ingen som helst aning om. Men jag gillar stan, det gör jag. 
Där inne på Storan har man gått på många konserter. Första gången jag såg Mustasch var där inne. 2007. Jag var 14 år, min syster 16. Vi stod längst fram och fick varsin puss på munnen av Ralf. Det va fint, tycker jag. 
 
 
Köpte häromdan en mjukglass med tuttifrutti-strössel på och satte mig vid kanalen. En Paddan-båt packad med turister åkte förbi. Guiden längst fram i båten pekade med hela handen åt både höger och vänster samtidigt som hon berättade på området. Jag vinkade glatt mot passagerarna på båten och några gamla pensinärsgubbar skrattade och vinkade tillbaka.
Kanske trodde de att jag var någon turistattraktion. 
"Här har vi en turist från Surte ätandes en glass i solens sken! Denna sortens fölk är inte så
bra på att kitta fönster men tycker väldigt mycket om att laga mat!".
 
 
På andra sidan kanalen parkerade en grön folkvagnsbuss. Den skulle jag vilja ha. Tänk att få åka på turné och turista med den i Sverige. Sova i den. Spela in blandband till bilstereon. Kära nån vad vackert det hade varit. 

Funderade på vad dessa gamla byggnader är för något. Är det kontor, eller lägenheter? Gissar mer på det första alternativet, men blir osäker ju mer man tänker på't. Har ju ingen som helst aning vad det är för företag som hänger där om så skulle vara fallet. 
 
 
Tog en sväng genom Trädgårdsföreningen för att titta på blommor och folk. Där inne var det full parra på de allra flesta. Flera små träningsgrupper överallt som gjorde olika övningar, både med och utan redskap. Helt rätt tycker jag, varför ska man stå inne på ett gym och träna när man kan vara utomhus? Älskar parker. Där händer allting.
 
 
Titta så det blommar! Det är som en målning allting...
 
 
Den här sommaren hoppas jag på mycket parkhäng i Göteborg. Det ligger ju så nära Surte, det är så lätt att ta sig in till centralen och därifrån promenera. En kaffetermos och en tunnbrödsrulle så är allt klart! 

Ska vi säga så? Ja. Bra.
Harre gött, hääääääj! 


Det är först då som saker börjar hända, och det är då som du kan börja skönja nya perspektiv
Glad måndag! Hoppas ni haft en fantastisk fin helg. Den här veckan ska det bli upp mot 30 grader (?!) i flera dagar i sträck. Det är ju helt sjukt? Har vi någonsin haft en sån här värme i maj? Har vi ens haft det så här varmt någon gång i hela våra liv? Känns inte så. Jag hade glömt av hur högsommarvärme kunde kännas, och jag har förlåtit mig själv när jag under den resterande tiden av året blivit förbannad på mig själv när jag bara hittat massor av shorts i jeanslådan. Allt är förlåtet, alla shorts används. Hela dagarna, varje dag. 
 
 
Idag har jag mest suttit vid datorn och redigerat bilder. Det går, men det går långsamt. Men det där har vi redan
pratat om så det behöver vi inte göra igen. 
Runt lunchtid åkte jag vidare mot Älvängen. Jag skulle på mitt andra möte med en psykolog jag ganska nyligen börjat gå hos. Känns jättekonstigt att skriva, att jag pratar med en psykolog. Det är ju bara alla andra som gör - inte jag?   
Det var läkaren på min vårdcentral som tyckte att jag skulle gå och prata med en när jag var där och tog blodprover och berättade om min situation för några veckor sedan. Vi kan ge det ett försökt, tänkte jag och sa ja till det hela. Jag gör det inte till någon stor grej, det får gå som det går tänker jag. Det känns bara lite...ovant. 
 
 
I Älvängen blomstrade det. Eftersom jag var ute i ganska god tid med tåget så hade jag 20 minuter att strosa runt lite. Hittade en fin skogsdunge precis intill byggnaden jag skulle vara i. Hade kameran med mig, den får alltid följa med numera efter att länge stått på min hylla och samlat damm. Jag är glad att jag känner så igen, att det kan vara kul att fotografera för eget bruk. Det är lite så som den här bloggen få fungera - att jag kan skriva, fotografera och få utlopp för det jag själv tycker om. Här har jag inga krav, ingen prestationsångest eller några andra måsten. Jag uppdaterar när jag vill, skriver om vad jag vill och plåtar det jag vill. Det känns skönt. Jätteskönt.
 
 
Den här lilla skogsdungen var så himla gullig, men låg så konstigt till - mitt i centrum med massor av parkeringsplatser, en motorväg och nå' slags kommunhus vid sidan om. Det är ju på sådanahär plats man ska plåta, på de oväntade och lite udda ställena. Hade varit så gölligt med ett litet bröllopspar där borta som stått å kramats å höllt på...
eller en Bo Hansson. Han hade passat här. Hade kunnat bli en fin pressbild om han skulle återuppstå och få för sig att släppa Sagan om Ringen-albumet på nytt. 
 
 
Klockan är 15:36. Jag dricker kaffe och äter skorpor igen. Återigen är det dags för några timmars bildredigering. Senare i afton får det nog bli ett dopp i Surtesjön igen (jag badade i havet igår föresten! Tillsammans med tusentals små makrillar. Ska visa er det någon annan dag...), eller en tur till rhododendron-buskarna som blommar för fullt. Jag har tänkt varje sommar att jag måste ta några porträtt där borta tillsammans med dem, ha buskarna som en enrom bakgrund liksom. Det kan nog bra bli bra, tror jag. 

Ha dä gött, häääääj!
Gå ut och va glad, din jävel.
 
Det är en strålande kväll där ute. Solen är låg och ett brandgult ljus ger hela Surtes trottoarer och husfasader en varm och mjuk färg. Allt har slagit ut, det finns inga knoppar kvar. Våren hann knappt börja förrän sommaren hade tagit över allt och alla. 28 grader och det är till och med för varmt att bära t-shirt.
Stammisarna sitter på kvartetskrogens uteservering och skrålar, en mamma gapar på sina ungar att inte springa ut på motorvägen och på andra sidan vankar något ungdomsgäng fram och tillbaka utan något mål för kvällen.  

Jag kom just hem från säsongens tredje bröllopsfotografering. Bröllopsparet var fina och snälla. Så jag kanske borde vara glad, jag borde vara lättad. Istället stiger oron inför kommande fotograferingar. Tre gjorda, sju stycken kvar. Jag räknar ner dem. Börjar redan fundera över nästa säsong. Kanske är det här sista sommaren som jag åtar mig bröllopsfotograferingar? 

 
Jag vet inte. Jag tänker mycket. Väldigt mycket. Och jag borde kanske inte skriva när jag tänker för mycket och inte riktigt känner mig på topp, tänker jag. 
Eller så kanske det är just det jag borde. Eller framförallt behöver?

Har tänkt mycket på det där med att skriva den senaste tiden.
Att om det är någonting jag längtar efter och saknar i min vardag, så är det att sitta ned och skriva.
Jag var väldigt flitig med det förr; låttexter, noveller, blogginlägg, dagbok etc. Allting och överallt.
I min bärbara dator, i min stationära dator, i mina femtiotolv anteckningsblock, i mobilen, i min kalender. 
Skriver lite på baksidan av min stora kalender ibland dock. Ni vet en såndär man hänger uppe på väggen och får
ta ned och byta blad när en månad är slut. Med små fyrkantiga rutor för varje dag och datum liksom.

På baksidan av varje månad skriver jag upp saker. Oftast är det ideer på mindre projekt jag skulle vilja genomföra och mål över 2018. Vad jag vill se, uppnå och vara med om under det kommande året. Och en utav de viktigaste punkterna, som kanske låter lite pretantiöst men som ändå väger tungt lyder kort och gott "Må bra". 

 
För, jag vill må bra. Känna mig trygg. Lugn. Jag vill hitta någon slags väg ut ur den här berg- och dalbanan, pendlandet från känslorna av meningslöshet och att inte vilja vara med längre - till "Allting som jag vill kan jag göra"-inställningen till livet. Något sätt att hantera det när det får ett för hårt grepp om det och jag inte riktigt kan hantera det. För det kan jag inte längre, det blir för tungt. För det går upp, jävlar i min lilla låda vad uppåt jag är - och sen krashar jag rakt ned och har världens uppförsbacke att besegra igen. Och de där upp- och nedgångarna kan jag inte styra över. Du kan inte trycka på bromsknappen på Balder på Liseberg, funkar inte så. Det kan man inte med ångesten heller. Den kommer när man minst anar det. Frågar aldrig om lov. Våldgästar dig när du absolut inte har tid.  

Så istället för alla måsten så flyr jag inte i något helt annat för ett slag, och börjar skriva på det här inlägget.
Något jag faktiskt inte behöver göra, och kansle inte har tid med heller.
Eller, jo. Jag behöver göra detta, för min egen skull. För jag behöver skriva någonstans. Jag kan inte redigera de där 500 bilderna jag behöver få till innan maj är slut, inte just nu i alla fall. För det kommer inte all bli bra idag.
De får komma när jag är redo, och den dagen är inte idag.
 

Solen har gått ned bakom hustaken nu och den varma sommarkvällen har blivit småkylig. En tröja hade varit bra. Kanske en filt att lägga över benen. Klockan är snart 21. Jag har suttit med det här inlägget i nästan två timmar. Vad tog det för dig att scrolla igenom det här? Två minuter? Kanske tre?

Jag behöver duscha. Få till en matlåda till imorgon och ladda in de sista bilderna från dagens bröllopsfotografering.
Jag vill kliva av berg- och dalbanan nu. Lägga studsbollen i någon byrålåda med blandade ting som man aldrig får för sig att sortera. Bara jag kan bli lite gó för ett slag. Vill ha det Dr. Alban-Stabilt liksom. Det hade gjort gott. 

Hoppas att morgondagen blir bättre, så att jag kan gå ut i solen och va en glad jävel.