Josefine "JoJomen" Larsson

There's a world that was meant for our eyes to see.
Sommaren fortsätter, och vi med den. Kan man säga så? Jag vet inte, men jag försöker och vill nyttja dagarna så gott det går till att "rymma hemifrån", utforska outforskade områden, bada i sjöar och hav,  preppa termoskaffet, utomhuskonserter, öl på uteserveringar icg andra spontana utflykter - så mö det bara går! 
Allt det där som hör sommaren till, som gör att livet känns lite bättre. 

Kameran har vilat lite ett tag. Den har legat där i väskan, men inte kommit upp.
Tänker att den vilat färdigt nu och ska följa med på allt jag tar mig för, så att jag har något att titta tillbaka på när det råa och gråa håller ett kallt och fast grepp om en i vinter.

Gick till en psykolog ett tag i våras, när jag mådde som sämst. Jag började prata om mål, att jag känt mig så dum och "fel" att jag inte haft något riktigt mål eller vetat vad jag viljat göra. Men där och då sa jag det bara högt för mig själv
"Jag ska ha världens bästa sommar. Det är mitt mål!". Och så bestämde jag det. 

Och, so far - det är fantastiskt fint väldigt många stunder känner jag. Blir nästan rörd av sommarkänslorna.
Ska visa vad jag gjorde häromdan, när Palle och jag köpte en pizza och drog till skogs. 
 
 
Vättlefjällsleden har jag hört mycket om bland mina vänner här i Surte. Det är en ganska lång vandringsled som sträcker sig 25 kilometer från Angered till Nödinge med mycket sjöar och möjligheter till att paddla kanot - myz! När jag promenerar runt Surtesjön, som är sisådär sju kilometer lång, så ser jag alltid skyltar om Vättlefjällsleden. Dock kände jag att det där med att promenera över två mil var lite mastigt för mig och Palle den här aftonen.
Det får bli en annan gång. 
 
 
Följande bilder presenteras stolt i samarbete med Palle, som fick låna min kamera och gå loss där i skogen medan jag var pizza-bärare. Ni ser juh sicken talang han har för porträtt. Hade varit gött om han hade kunnat ta mina resterande bröllopsfotograferingar i sommar också...
 
 
Vi följde bara stigen in i skogen. Hade ingen direkt koll på vad vi skulle få se eller gå förbi. Någon karta hade vi inte direkt kollat på heller, så allt som dök upp fick bli en överraskning. Stannade till och plockade lite bär längs vägen och fick lära Palle-man skillnad på kråkbär och blåbär. Typiskt killen från stan, asså.   
 
 
Vi kom till en grind. och plötsligt var vi inne i ett Nangijala där kossor, får och hästar gick och betade tillsammans. Det var så himla vackert och eftermiddagssolen låg på och lyste så fint mellan träden.
 
 
Jag vill alltid gå och klappa alla djur. Snacka lite med dem, visa att jag inte är nå' farligt utan bara vill hälsa och ha lite gos. Det här fåret var himla mottaglig för det. Den är väl van att människor korsar hagen och vill komma fram och klappa. Eller så...
 
 
...tyckte den bara att jag hade en väldigt sjyst pizza som luktade gött. Den började naffsa på kartongen och blev himla butter när den inte fick vara med och dela på den. 
 
 
Vi gick vidare in i hagen och satte oss på en sten där vi hade utsikt mot alla betande djur. Nyfiket tittade de upp mot oss när vi satte oss ned och plockade fram vår picknick. 
 
 
Veganpizza, straigt from Nödinge. Varken Palle och jag är veganer, däremot vegetarianer. Dock händer det att jag käkar lite kött och fisk emellanåt, men jag köper aldrig hem det till mig när jag är och handlar. Men det där har jag ju redan skrivit om tidigare här i bloggen, så det behöver vi inte ta upp igen.
Hur som haver, veganpizza med grillad aubergin, ruccola, tomat och paprika. Sen var det den här veganosten; första slicen, mycket god - sedan tog smaken över lite för mycket. Det är även just det man hört från veganer också, att det svåraste är att hitta en riktigt bra ost som smakar bra.
Om jag skulle bli vegan så skulle det definitivt vara osten jag skulle sakna mest. 
Nåja, det var kul att testa i alla fall! Och mätt blev man. Nomnom.
 
 
När vi skulle börja käka fick vi sällskap. En liten shetlandspony (tror jag? Förlåt alla hästmänniskor där ute, jag kan ha fel!) ville, likt fåret vi hade stött på tidigare, smaka en bit och klättrade upp till oss. Blyg var den definitivt inte. Kändes dock lite väl närgånget när den flåsade mig i nacken och naffsa på min ryggsäck i hopp om att få något att mumsa på. 
 
 
Vänligt men bestämt lämnade vi vår plats och förklarade för den "snela hesten" att det minsann var vårat käk. 
 
Vi gick och satte oss längre in i hagen och åt i lugn och ro en bit från alla djuren. Vi pratade om allemansrätten, vad som är typiskt svenskt, politik och hur tråkiga pizzor kan vara. Sånt som man pratar om, ni vet.
 
 
Längre bort såg vi en sjö. Efter vi käkat upp bestämde vi oss för att försöka ta oss ned dit, men det var sumpmarker den sista biten ned så vi kom aldrig fram. Såg oerhört inbjudande ut dock med vattnet som gnisstrade.
Hamnade på ett fält som vi båda konstaterade att här hade man viljat styra upp en minifestival. Så vackert beläget och lite avskiljt i skogen, plats för massor av picknickfiltar, tält och en liten scen i ena hörnet med utsikt mot sjön. På dagen hade det kunnat vara lite mer familjärt där man kunnat ta med sig en egen picknickkorg, fått klappa fåren och hästarna och sedan sitta tillbakalutad i gräset och lyssnat på livemusik från exempelvis Trummor & Orgel och Daniel Norgren. Senare på kvällen hade det kunnat bli lite tyngre akter.
Vad det hade kunnat va får vi nog spåna vidare på till nästa gång vi hälsar på här.

Jädrar vad kul det är att visualisera och fantsiera om sånt där. Tänk vad mycket man hade gjort om man hade vågat...  
 
 
På tillbakavägen klappade vi hästarna hej då och bad om ursäkt att det inte blev några pizzarester kvar till dem. Även hästen försökte tugga i sig kartongen, men blev ganska besviken när den var tom. Förlåt och puss.
 
 
Den tröstade sig även hos Palle. Sedan skiljdes vi åt och var bästistar och bundis.
 
 
Vi tänkte fortsätta på vandringsleden, men förstod inte riktigt hur vi skulle gå. Det fanns ingen annan väg att välja på utanför staketet och hagen, så vi fortsatte in mot hagen igen när Palle plötsligt utbrast:
"Men vad i helvete...?!"
 
 
Kolla! Jag trodde inte det kunde bli mer heaven on earth, Nangijala och fridfullt - men så får vi syn på den här Dark Funeral-målade laman liggandes i skuggan och bara ha det gott. 
 
 
Så oerhört fin. Den bara låg där och...låg, och var fin. Vågade dock inte gå fram och klappa den. Den var ju liksom lika lång som mig, trots att den låg ner. OCH hade corpsepaint. Läskigt juh.
Men, åh vad söt den var. 
 
 
På vägen tillbaka till bilen stötte vi på andra djur, som små grodor och fjärilar med vackra mönster. Just denna fjäril var ju pretty much stendöd, men fortfarande fin. Är så fashinerad att, vem eller vad det nu är - moder jord eller naturen självt, kan skapa såhär fina mönster, former på djur och växter. Det är så coolt!
 
 
Vi hoppade in i bilen och drog vidare mot okänt mål. Vi körde in på små smala grusvägar vi inte hade någon aning om vart dem skulle leda oss, men det spelade ingen roll. Vi såg så många fina små sommarstugor och hus, sjöar, åkrar, ängar, hagar och djur. Stannade till mitt på vägarna för att vinka på ett rådjur som stod längre in i en skogsdunge och fick bromsa tvärt för att inte köra på en koltrast. Det är just det som är det fina med sådanahär spontana roadtrips, man ser så mycket och upptäcker vägar och platser man annars inte skulle ha sett. 
 
 
Vi stannade till vid en mack för kaffe, glass och en påse smågodis.
Bilstereon spelade Creedence, Fleet Foxes, Phosphorescent och Lord Huron.
Alla låtar blev som ett soundtrack till en film om en bekymmerslös carpe diem-roadtrip. 
"What good is livin' for the life you've been given if all you do is stand in one place..."


 
Palle har länge pratat om Aleklätten, att dit måste man åka någon gång. Jag hade inga direkta förväntningar på platsen. Tänkte att det var en vacker plats ute i skogen, men när vi började gå uppför backen så kände jag att det var någonting mycket mer än så - för att sedan mötas av den här utsikten. 

Visste inte riktigt vad jag skulle säga, så mäktigt! Skog, skog och återigen skog. Skog så långt ögat kunde nå. Det var en utsikt inte ens kameran riktigt kunda fånga, hur pampigt det var och hur liten man kände sig i den stora vida världen. Man kunde till och med se Marstrands Fästning från toppen.
 
 
 
 
Solen gick ned, och likaså vi ned för Aleklätten. 
Fantastiskt fin dag. Man kommer långt med en vän med en bil, pizza och glass på en mack. Sådana här sommarkvällar kommer man alltid att komma ihåg också, i alla fall jag. 
Tack till Palle för resesällskap och 95% av bilderna. 

Idag är det fredag. Jag redigerar bilder från gårdagen och ett gäng bröllopsbilder som ska levereras i nästa vecka. Imorgon har jag säsongens femte bröllopsfotografering. Hoppas på lagom:a grader och inte svetthetsvärme, ingen vind och lite moln i skyn. Det blir finast bilder då, tycker jag. Hoppas, tror och vill att det ska gå bra i alla fall.

Ha dä gött, häääj! 
Hallelujah jag älskar honom så!
Förvisso var det ett tag sedan nu, men hoppas att ni hade en alldeles strålande midsommarhelg! Jag hade en fantastisk fin dag hos min syster och hennes Hasse ute i Kode med massor av god mat, kubb, musikquiz och Guitar Hero - omringad av vänner och familj som jag tycker mest och bäst om. Var dock lite trött när klockan ringde strax innan 06:00 morgonen därpå då jag skulle åka och jobba. Men, som sagt - jag är så glad att jag fick vara ledig på midsommarafton och fira. 
Förkylningen börjar släppa och långsamt känner jag mig som en någolunda vettig människa igen. Skönt!

Vi har lite kvar i Sweden Rock Festival-uppdateringen.
Tänkte ta och visa det som jag tror blir den sista delen i det här kalaset. 
 
 
Vaknade upp med halsont, värre än tidigare mornar på festivalen. Svor inombords, men försökte låta bli att tänka för mycket på det. Istället hade vi en lugn morgon borta i stugan och dukade upp en fin frukost på altanen till tonerna av First Aid Kit och Van Morrison på den lilla bärbara högtalaren vi hade med oss.
 
Varmt var det. Oerhört varmt. Drog på mig shorts och en tunn skjorta när jag promenerade ner till området, men höll på att svettas ihjäl. Drack kopiösa mängder med vatten och knöt skjortan runt midjan. Såg ut lite som den här killen på bilden ovan, bortsett från att han var lite hårigare än mig och har större tuttar än mig. 
 
 
Världens bästa Graveyard skulle spela. Jag vet inte hur många gånger jag sett dem nu, tappat räkningen - men det spelar ingen roll, tycker om dem oerhört mycket. Den här gången var det ju lite extra speciellt då de bara någon vecka tidigare precis släppt sitt nya album Peace. Att få höra de nya låtarna live skulle bli ah-maj-zing.

Och, bilden ovan - visst borde fler ha blommor på högtalarna på scenen? Det är ju så fint, det är ju så fint.
 
 
Första gången jag såg Graveyard var i en liten klubbstuga i majorna med min mamma och syster Louise. Tror det var 2007 eller något sånt där och lokalen rymde väl knappt 40 pers. Detta var bara några dagar efter att Louise hade upptäckt dem av en slump på MTV där de var med i någon tv-show. Nikki Wicked från Crucified Barbara var programledare och intervjuade massa rockband. Efteråt letade Louise upp dem på
MySpace där det fanns fyra låtar att lyssna på.

Sen dess har bandet blivit ganska så mycket större...
och Myspace, finns det ens kvar? Använder sig folk utav det? Jag måste ta reda på detta.
 
 
I slutet av maj iår släppte de sitt femte album, Peace. När de släppte en trailer på sociala medier inför releasen så rös hela jag, både över hur plattan såg ut och den lilla snutten av musik man fick höra i klippet. Herrejädrar så pampigt. Kunde ju inte bli annat än bra.

Min absoluta favoritlåt från nya plattan, som även blivit en av mina favoriter med Graveyard överlag,
är helt klart den här. OJOJOJ. Som en käftsmäll.  
 
 
Nytt för den här plattan är att bandet har en ny trummis. Oskar Bergenheim heter han visst.
Vem är det? Vad har han gjort innan? Vad kom han ifrån? Vafalls?
Ingen som helst aning, men jag tycker ändå att det lät väldigt bra - både på plattan och live. 
Han får godkänt. Han får vara med.
 
 
 
 
Solen gassade och som om jag inte vore bränd nog efter allt badande och somnande i solen hos Louise ute i Kode så lyckades jag bränna mig yterligare på huvud, axlar, knä och tå - knä och tå. Kanske inte smartaste draget att stå i extremsvetten och gunga och sjunga med till alla Graveyards låtar när man är sjuk. I slutet kände jag att rösten bara försvann, men det vill man ju inte riktigt erkänna när man står där och vill ta in varenda liten sekund av spelning. Dumma förkyldning.

Det hela avslutades jäkligt snyggt dock. När bandet skulle gå av scenen kastade trummisen ut en trumpinne. Jag brukar i vanliga fall inte vara den som slänger mig efter plaktrum, handdukar, trumpinnar, underklä...näe. Äh.
Men den här gången såg jag hur pinnen landade kring fötterna på två-tre killar som verkligen inte förstod vad den tog vägen. De bara såg som omkring och långt bakom och framför sig - men aldrig nere vid fötterna. Med bestämda steg gick jag bara fram till dem och slet åt mig pinnen mellan benen på'rem (höhö). SEGERN!

Nu står den där pinnen i mitt pennställ ovanför skrivbordet och...står. Ibland tar jag upp den och snurrar några varv mellan fingrarna. Den ska få någon fin plats någon gång, när tiden är inne.  
 
 
Packat med folk på området. Fick reda på att Sweden Rock släppt sisådär 5 000 st extra biljetter iår, med andra ord hade festivalområdet 35 000 besökare per dag - och det kändes faktiskt stor skillnad. Det var nästan så att det blev lite klaoustrofobiskt stundvis iår och att man drog sig för att gå till vissa spelningar eller toaletten, just för att det var så tjockt med folk. Pjuh.   
 
 
Inte långt efter Graveyard var det dags för The Darkness. Och asså...titta på det här. Ser nih?
Har ni någonsin sett en finare kostym? Har ni någonsin sett en finare Justin Hawkins? 
Han bara gled in så smooth på scenen, bugade och gav slängkyssar ut till publiken och var så satans elegant och cool på samma gång. Läderdräkten med gulddetaljer, kedjor och fransar, och den här sammetsrocken till. 
Asså, finner inte ord. Hallelujah I löv him so. 
 
 
Och håret! Och mustaschen! Och dansen! Och den brittiska accenten! Så fint, så roligt.
 
 
Titta, igen!
Klassiska hits som Love is Only a Feeling, Growing On Me och One Way Ticket spelades naturligtivs, varvat med låtar från de senaste plattorna. Solen fortsatte och lysa och publiken var jäkligt glada, precis som bandet. Det var fint att se.
 
 
Broder Dan Hawkins var fin man med, förstås. Han har slopat Thin Lizzy-tshirtsen nu. De körde han ju med varenda spelning förr i tiden. Alltid Thin Lizzy, ibland med glittar-text. Nu har han töffat té saj minsann.
 
 
Och här någonstans strejakde min hals ganska rejält. Om det vanligtvis är svårt att sjunga med i Justins falsett så blev det inte mycket lättare när halsen gjorde ont och kroppen värkte. Inte skoj någonstans. 
Hade viljat ha lite av Justins energi och, återigen, THE dräkt.
 
 
Vi bestämde oss för att dra oss bort från allt folk ett slag och promenerade bort mot VIP-området där det brukar vara mycket mindre folk och framförallt kortare köer till både toa och matstånd. 
Vi beställde käk och satte oss i skuggan, drack massor med vatten för att sedan kila iväg och plåta...
 
 
...Turbonegro!
Norrmännen bjöd på sin kaxiga partyrock. Mycket har hänt sen Hank hoppade av bandet för ett par år sedan. Den där "fulsnygga" punk-rocken har blivit mer partypoprock i samma stil som Ac/Dc. Egentligen inget fel med det, det svänger och är fortfarande roligt att kolla på - men det är...annat.
 
 
Och nya sångaren, Tony Sylvester, som egentligen inte är så ny längre då han varit medlem sedan 2011 (sju år? Vafalls?!) är jäkligt bra på scenen. Han platsar i bandet. Lite besviken att han inte hade fler tatueringar bah.
..........
 
 
Kändes fint att höra de gamla fina låtarna man hörde första gången man fick bandet spelat för sig,
såsom City of Satan och Sell Your Body to the Night. Gulle-pojkarna dåh.
 
 
Och här dog min energi. Jag packade ihop mina kameror i min ryggsäck och fortsatte hemåt. Tanken var väl att jag skulle hem för att vila, käka lite och sedan bege mig ned till området igen för att kolla in Ozzy Osbourne, som var en utav de artisterna jag hade sett oerhört fram emot att se live igen då han var överraskande bra med Black Sabbath på SRF 2013. 

Dock blev det inte så. Kände mig sämre i halsen och kroppen sa ifrån. Det blev till att jag låg i sängen resten av eftermiddagen och kvällen och försökte svälja bort mina knivar jag hade i halsen.
 
 
Och här någonstans känner jag att rapporten tar slut, för mamma och jag åkte faktiskt hem på lördagen - innan festivalen ens var slut. Vi var trötta, möra och hade ingen energi. Helt schlutt.
Änna snopet och lite abrupt avslut på den här festivalrapporten kanske, men det fick bli så. Hade ju storslagna planer att jag skulle båda filma, spela in ljudklipp, vlogga och faen hans moster den här veckan - men det gick ju käpprätt åt helvete rent ut sagt. 
Men, så blir det ibland. Det är inget jag kan göra åt nu.
Det som är det är, det som inte är - det är inte. Som det så fint heter.

Efter festivalen var jag förkyld i sisådär tre veckor. Hostat så mycket genom dagarna och nätterna att jag fått nya magmuskler och blött näsblod i mängder. Är inte den som tar medicin när jag är sjuk, men den här gången var det outhärdligt så jag köpte på mig både den ena hostmedicinen efter den andra nässprayen och faen hans moster. UHÄ. 

Så det kan gå, hörrnih.

Livet fortsätter efter festivalen. Det är sommar och termometern visar 25 grader när jag skriver det här. Jag redigerar bilder, plåtar bröllop, hoppar in på mitt extrajobb och rymmer ibland iväg från allt då och då för att äta glass i en park, dricka öl på någon uteservering, läsa böcker, klappa får, bada i Surtesjön och bränna min skära hy. Jag har det rätt så bra, tackar som frågar.

Tack Sweden Rock Festival för den här gången, vi ses snart igen.
Och vi ses i ett annat blogginlägg längre fram. 
Tills dess, harre gött - hääääääj! 
Vi fortsätter spela rock'n röll...
Vi går vidare med festivalrapporten, den något sena festivalrapporten. But still...det är en festivalrapport.
Delar med mig av några bilder från torsdagen, dagen då jag för första gången fick känna på det här med att vara 26 år. Plötsligt är man närmare 30 än 20. Nu är det inte på skoj längre, nu är det allvar.
Eller så är det nu allt skoj faktiskt börjar, på riktigt? Nu vänder det - nu blir det bättre än bra? 
Låt oss säga så, och tro på att det ska bli så.
 
 
Solen strålade i alla fall nere i Sölvesborg denna dag. Jag satte på mig tighta jeans på morgonen men fick dra av mig dem så snart jag äntrade området då det blev alldeles för varmt. Ställde mig intill en björk brevid ett gäng som satt och sökte skydd för solen i skuggan för att kunna byta om på en lite mer avlägsen plats. Hade på mig min "Idag fyller jag år!"-tröja (har haft den nere på festivalen de senaste fem åren då jag fyllt år) och några killar pekade på mig och sa grattis. Mötte deras blick när jag dragit ned jeansen till knäna. "TACK! Och här står jag och byter om..." svarade jag. Måste sett lite lustigt ut hela grejen, men äsch. Herrejädrar vad varmt det var. Att jag hade gått runt i jeans, långärmad t-shirt, tröja och halsduk dagen innan kändes helt befängt just denna dag. 
 
 
Födelsedagspresenter fick jag ju också! Mamma är alltid så fin med det där. Hon konkar med sig stora presenter, tårtor och faen hans moster när vi åker ned till Sölvesborg varje år och anstränger sig verkligen för att det ska kännas som att jag fyller år. Tidigare år har hon haft med sig både blender, matberedare och ingredienser för en riktig jävlar i mig-jordgubbstårta. Fatta!
Det blev ingen tårta iår dock, istället käkade vi punchrullar och drack massor av kaffe. Presenterna hade hon slaget in med servetter och tidningsurklipp. Bästhetsmamman. <3 
 
 
Vi gjorde ett stopp hos norrmännen också. Detta fantastiska läger fick jag bekanta mig med 2016 när jag strosade hemåt. "Ska du inte med in på lite rose vin?" frågade en kjempefull och kjempeglad norrman, och eftersom deras läger inte låg särskilt långt ifrån mitt boende så hakade jag på. 
Det hela slutade med att jag och en norrman gifte oss och bytte ringar (han fick en såndär metallbit som brukar sitta på ölburkar och jag fick en plastring som brukar vara runt juicepaket. Har faktiskt sparat den...), de spelade och sjöng Eddie Meduzas låt "Josefiiiiiin" för mig flera gånger om och jag dansade på långbordet till Deep Purples Highway Star. Kom hem sisådär 05 på morgonen efter den där festen. Fortfarande den absolut roligaste festen jag varit på. Älskar norrmän. De är fantastiska. 
 
 
De riggar alltid upp partytält, långbord och en scen med kulörta lampor, ljusslingor och fullmanna band. Om man står ute i trädgården vid den stugan vi brukar hyra så vet man inte riktigt om musiken kommer från festivalområdet eller norrmännen.
 
 
Idag var första "riktiga" festivaldagen; alla scener öppna och inte längra några avspärrade områden. Samma kväll skulle även festivalens största headliners genom tiderna spela på Festival Stage, nämligen Iron Maiden. Så många år som besökare har önskat detta band. "Det är ingen idé ni önskar dem, det kommer aldrig gå!" har även dominerats i Sweden Rock-forumet på Facebook. Att det är omöjligt att få dit dem. Men såh...plötsligt händer det.

Här ovan har vi en bild på Crazy Lixx. Jädrar vad de poserade. Fick lite svett-panik av att se dem i de där tighta skinnbrallorna och bootsen, medan jag själv stod i fotodiket och plåtade i t-shört och höll på å dö av värmeslag.
 
 
Vissa förändringar har gjorts på området sen förra året. Bland annat har de slopat entrén längst bort vid Festival Stage och istället flyttat den alldeles intill Sweden Stage. Såg inga negativa effekter av det, snarare tvärtom - att det inte var så många som hade hittat till den, så istället för att knö och stå i långa köer i den "vanliga" entrén så kunde man snabbt kila igenom den andra. Det var fint. 
En ny bar hade de också. Himla fin och lyxig, precis i backen framför Sweden Stage. Beställde aldrig något i baren, men var där uppe och snurrade en del bara för att kolla in den. Skitsnygg! Sån vill man ha hemma, i trädgården, intill det huset man kanske vill ha i framtiden. Jao? Jao. 
 
 
Närproducerad och ekologisk musikpörr från västkusten; Dark Tranquility spelade på Rockstage på förmiddagen. Fick lite flashbacks från absolut första gången jag stod i fotodiket: Metaltown 2010 på Bananpiren i Göteborg. Kommer inte ihåg hur jag fick tillgång till fotopasset, kanske var det en fotograf-kollega från Alingsås Tidning? Nåväl, var så djävulskt nervös när jag skulle gå in i diket och plåta för första gången. Hade heller ingen aning om vilka DT var och fick typ hjärtsnörp när de drog igång sin melodiösa dödsmetal. Maaaaj god.

Stod efteråt och halsa en öl på VIP-området, bara för att få känna på hur det var att vara en Very Importent People. Hardcore Superstar stod och skrålade vid ett bord intill tillsammans med ett annat gäng jag inte kände igen, men som säkert var något annat flashigt band. Kände mig inte så jäkla flashig och cool där och då asså. Det kändes som jag lurade dem allihop, att jag egentligen inte fick vara där. Nervös. Som Faen. Drack upp min öl illa kvickt och sprang ut till storasyster Louise som stod och åt choklad, drack kaffe och kollade på Amon Amarth. Safe place.
 
 
Så, Dark Tranquility tog min dikes-oskuld, skulle man kunna säga. Och för att vara första gången så blev bilderna från det giget väldigt bra. Mikael Stanne är oerhört tacksam att fotografera, sedan verkar han vara världens sköning till person också. Så himla gött att få höra någon prata göteborgska från scenen.
 
 
Anders Iwers, världens finaste Anders Iwers! 
Vi var radiokollegor på Pirate Rock ett tag och sände lite radio ihop ibland. Himla bra mansvalp tycker jag. 
 
 
Och så vidare till nästa gig och göteborgsband..
Ett utav de banden jag hade sett fram mest emot att se på festivalen var Nala. Förra hösten fick jag äran att ta deras pressbilder inför deras EP-release. Tyckte om hela gänget på en gång. Så fina människor, och så jädrans musikaliska.
 
 
"Vi är förmodligen festivalens absolut minsta band men...ja, här är vi!" sa Liselott från scenen. 
Förmodligen var det nog ett utav festivalens gladaste band också för energi hade dem, något som smittade av sig på publiken inne i Rockklassiker-tältet som ganska snabbt blev fullt med folk.
 
 
Victor och jag träffade varandra för första gången 2013 på en hemmafest i Ytterby utanför Kungälv. Vi tjötade en hel del den kvällen, främst om musik, men också om några guldfiskar som simmade runt i ett akvarium i något utav rummen på den där festen.
Spännande info va? Onödigt, men oh så intressant...

Hur som haver, sen så...sågs vi inte något mer, förrän vår fotografering 2017 då han kontakatade mig efter att ha sett flera utav mina pressbilder på andra band jag plåtat. Himla roligt att få upp kontakten igen.
 
 
Det är svårt att beskriva Nalas musik, tycker jag - även om jag tycker väldigt mycket om den. Det är tungt, lite blues/souligt, riff som sätter sig och experimentellt. Ni kan följa dem på Facebook, och naturligtvis lyssna på dem via Spotify. Support your local göteborgs- och kungälvbandz, för bövölen. 
 
 
Fem av fem toast.

Och på tal om toast, efter allt plåtande på festivalen begav vi oss hemåt mot stugan för att käka en bit mat och vila några timmar. På kvällen var det ju dags för lite utav festivalens absolut viktigaste spelning. Bam!
 
 
När solen hade börjat gå ned så begav vi oss mot festivalområdet igen. 
Nu kanske ni förväntar er storslagna livebilder på självaste Ajrån Majden från min sida, men tji fick ni! Det är ju nämligen en jädrans massa lagar och regler när det kommer till fotograferande framför scenen, i synnerhet när det kommer till de stora banden. Iron Maiden tog endast in ett par utvalda få fotografer att få plåta framför scenen. Jag var tyvärr inte en av dem.

Men, till skillnad från tidigare år var jag i tacksam att de informerade en om det. Förra året på Aerosmith var det jag, plus flera andra fotografer som blev både förbannade och ledsna när det visade sig att vi inte skulle få plåta deras spelning på Festival Stage, utan bara ett utvalda få. Ingen hade berättat det för oss! Herregud vad ledsen jag var. Hade gått och varit så oerhört nervös flera dagar innan för detta...och så blir det inget. Fyttifaen. 
 
 
Så under Iron Maidens gig stod jag i publikhavet och "Whööö:ade" med Lille Skutt (som egentligen heter Fredrik) och Palle från Nala. Här försöker de sig på någon slags värmande-och-skedande-kram-luftgitarr-solo, som Lille Skutt försöker sjunga med i samtidigt. Vet inte om grabbarna där bak var sugna på att joina eller blev lite skrämda av det hela.

Det ska också sägas, jag hade aldrig sett Iron Maiden innan den här kvällen. Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad jag hade för förväntningar då jag inte är världens största fan till dem, men ändå hört en jädra massa gott om dem och hur fantastiska de är live. Och ja, mycket riktigt - de är fantastiska live, och det var riktigt roligt att få se dem. Helt schuukt att Bruce röst håller än med tanke på vad han har gått igenom. STRONGT! BRA! JA! 
 
 
Och bevis ändå! Det är inte den snyggaste bilden jag har tagit i mitt liv och kvalitén brister, men...det är ett bevis på att jag såg Iron Maiden. Det är ett bevis på att jag kan hålla upp min kamera och dess 300 mm superzoom någolunda stabilt och utan att hålla i sökaren i ett packat och "wöööööw:ande" publikhav - utan att gå sönder, OCH lyckas fånga lilla Bruce på bild. 
 
 
"KOM HIIIIIIIT!" fick jag sjuttioelva sms och telefonsamtal från Bröderna brothers från Borås som stod i Rockklassiker-tältet och lyssnade på rock'n röll. Efter Iron Maiden hittade vi dem kramandes i en fin liten ring och sa kärleksfulla ord till varandra. Det snackades om efterfest hit och dit,
men såklart lyckades alla tappa bort varandra och det blev inget me't. 
Men det gjorde inget. Det hade varit en bra dag på festivalen och en fin
"26 är jag, tralla la lah, fy fan vad jag är bra!"-dag. 
 
Tackar för att ni läste det här tjocka inlägget. Hoppas att ni tycker det är skoj att läsa min lilla Sweden Rock-dagbok. I nästa inlägg kollar vi på The Darkness och Graveyard samt missar massor av roligheter på grund av tråkigheter. 
 
 Ha dä gött, hääääj!