Josefine "JoJomen" Larsson

När Mustasch är viktigare än Alexander Graham Bell.
Jag tycker om musik. Göörmycket. 
Har väldigt mycket att tacka min mamma för när det kommer till det stora intresset och kunskapen jag besitter om de olika klassiska rockbanden från 60- och 70-talet, då hon spelade massor av sina vinylskivor för mig och min storasyster när vi växte upp. Queen, Aerosmith, Alice Cooper och Led Zeppelin var de stora husgudarna. Även Deep Purple, Pink Floyd, Slade och Sweet snurrade flitigt på vinylspelaren. Samtidigt så upptäckte vi mycket ny musik tillsammans, genom tidningar, TV, MySpace och liknande. Såsom Graveyard,
The Soundtrack of our Lives och Mustasch. 

Vi gick på mycket konserter och festivaler ihop, mamma, Louise och jag. Någon gång hände det att vi skolkade från skolan för att åka bort på en spelning. Kommer ihåg specifikt en gång då vi skulle ha NO-prov i 9an och jag inte var där, jag var påväg till Folkets Park i Huskvarna.

"Var är Josefine då?" frågade läraren.
"Hon är och kollar på Mustasch!" ropade några i mitt kompisgäng. 

Måndagen därpå blev jag inkallad på lärarrummet och fick en rejäl utskällning av min lärare. Hoppsan Kerstin...
Spelade ingen roll kände jag. Jag hade ju sett en av mina bästa spelningar med Mustasch, blivit uppdragen på scenen tillsammans med min syster och stått och pratat om Dragspelsstämman med Ralf och fått smaka min livs första öl. Jag ska ändå inte bli Alexander Graham Bell-forskare när jag blir stor, tänkte jag när hon drämde igen dörren efter mig.
(har fortfarande kvar den där min första öl-flaskan föresten, som jag fick av bandet. Det var Heineken, grön och fin och den står i ett av mina skåp inne i köket, såhär 11 år senare.) 
 
 
Alla de där banden lyssnar jag fortfarande intensivt på, men intresset har utvecklats och mängder med andra band och artister har tillkommit. Tänkte i detta inlägg dra upp ett litet gäng plattor och berätta lite onödiga men oh så intressanta anekdoter om var och en. Skivorna är inte de som ligger högst i topp på "världens bästa skivor genom tiderna"-listan (en sån lista får jag göra vid ett senare tillfälle), utan mer lite tankar och reflektioner kring var och en, hur har de hamnat i min samling egentligen. Sånt tycker jag är kul att läsa om i alla fall, hoppas ni tycker detsamma.
 
 
Vi börjar med den här; The Jim Jones Revue. Kanske inte ett band jag lyssnat mest och bäst på i mina dagar, men ändå ett gäng som jag tycker om och som jag blir glad av när jag ser den här skivan.
Trodde aldrig att jag skulle lyssna på ett rock'n roll/boogie woogie-band med snabba pianoklink i samma stil som Jerry Lee Lewis. Men jag tycker de blandar det hela så snyggt och rått tillsammans med garagerock
och "bösigheten" från t ex The Stooges och Mc5.

Såg dem på Pustervik 2010. Det var innan de hade byggt om så de spelade på den lilla scenen på övervåningen.
Tight, svettigt och intimt, snabbt som fan, rått och ösigt. Perfekt.
Köpte den här plattan där och då efter spelningen. Hela bandet var samlat runt merchbordet, jag fick en klapp på axeln av sångaren som berömde mig för att jag öste på bra där framme vid scenen.  Sedan frågade de om jag ville ha min platta singerad. "Sure thäng" svarade jag. Ena gitarristen, eller om det var basisten, frågade vad jag hette.

"Josephine!"
"Joanna?"
"No! Josephine!"
"Jopene?"
"No! It's J...O...S...E...öh...F?"

Kurt Olsson-svengelskan har aldrig varit bättre. Fy fan. Kändes som vi stod där hur länge som helst och försökte få ordning på mitt namn. Men icke, det fick bli "Josefene" innan han irriterat sa "Ah! Whatevvah!".
Nu älskar jag det. Flinar alltid lite varje gång jag hittar skivan i samlingen. 
Mina favoritlåtar på plattan är Big Len, Shoot First och titelspåret Burning Your House Down. 
 
 
Det tog många år innan jag faktiskt lyssnade på den här skivan på riktigt, trots att jag tycker om Supertramp och att den funnits i min närhet mest hela tiden under min barndom. Mina föräldrar skilde sig väldigt tidigt och vi åkte då till pappa i Trollhättan varannan helg. I hans vardagsrum hade han ett gäng vinylbackar med skivor i, varav den här, Crime of the Century, stod längst fram och frontade. Tyckte omslaget såg ut som någon sifi-film, cool men lite läskig på samma gång. Tyckte om typsnittet på deras logotype i alla fall. 

Flera år senare, närmare bestämt 2013, köpte jag den här som jag håller i famnen nu, på en skivmässa i Göteborg för 20:-. Vilket kap! Samma år gick jag på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och ville inreda mitt rum på 7 kvadratmeter med något. Jag hittade ett inlägg över hur mitt rum såg ut, titta här! Tycker att jag lyckades inreda det jäkligt cozy, men jag undrar var min Simon & Garfunkel-platta har tagit vägen?
Nåväl. Jag var där med en flirt/kompis, jag vet inte vad vi ska kalla det vi hade för. Vi hängde väldigt ofta, och vi delade kärleken till klassisk 70-talsrocken. Vi lärde faktiskt känna varandra när jag var DJ på Henriksberg när han och hans band hade gig där för en massa år sedan. Han berömde mig för mitt musikval där bakom mixerbordet som varvade David Bowie, Nazareth, Slade och T-rex. Sen började vi hänga. 

Den här plattan får mig att tänka på allt det där. Pappas lägenhet vi åkte till varannan helg när vi var små, mitt rum på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och den där flirten jag hade med den där killen som jag inte har någon aning alls om vad han gör nu för tiden, hur han mår eller om han bakat hemmagjorda semlor igen på egen hand som vi gjorde. 
 
 
Det här är en EP med göteborgsbandet Transwagon som tyvärr inte finns längre. It's such a shame, för de var verkligen en av mina absoluta favoriter (de var även förband till The Jim Jones Revue som jag skrev om tidigare i det här inlägget). Tycker att det är svårt att beskriva dem då inte låter som något annat jag lyssnat tidigare på. Får lite country-vibbar, lite som en modern, vemodig Thowns Van Zandt - men det blir så spännande och anourlunda med sångaren Tobias nasala röst och hårda look. 

Skrev så mycket om dem på min dåvarande blogg (detta var runt...2011?) om hur bra jag tyckte de var.
Fick t-shirt och skivor av dem som tack. Det tyckte jag var fint. 
Nu finns de inte längre, och de la av i ett så dumt skede då jag såg dem live på Pustervik när de var förband åt ett annat band. En väldigt kort spelning, men de spelade främst material från nya plattan som inte hade kommit ämnnu, och herrejädrar vad bra det var. "Hallå vi måste köpa alla skivor de släpper!" sa jag till syrran som var med då.

Och sen, någon vecka senare så går de ut med i sociala medier att de ska lägga ned.
Jävla fan skit. Vill ha de där låtarna de aldrig släppte, som de bara spelade live en endaste gång.
För det var det absolut bästaste jag hade hört. 
Mina favoriter med dem är Always a Woman, What You Give You Never Get Back och The Traveling Kind som inte finns någonstans att hitta. Buhu igen. 
 
 
Har så mycket bra skivor i min samling jag vill visa er, spela om och om igen och prata massa gott om. Vi får göra det här oftare. Framförallt vill jag fylla på backen lite oftare. Fynda. Gå på skivmässor. Nörda ner mig totalt. I mitt nästa hem vill jag ha en hel vägg täckt av skivor. Det hade varit fint. Men tills dess får de här fina gamla träbackarna räcka.

Tack för att ni läste! Aj löv jo åll the tajm.
Harre gött, hääääääj! 
Hallelujah jag älskar honom så!
Förvisso var det ett tag sedan nu, men hoppas att ni hade en alldeles strålande midsommarhelg! Jag hade en fantastisk fin dag hos min syster och hennes Hasse ute i Kode med massor av god mat, kubb, musikquiz och Guitar Hero - omringad av vänner och familj som jag tycker mest och bäst om. Var dock lite trött när klockan ringde strax innan 06:00 morgonen därpå då jag skulle åka och jobba. Men, som sagt - jag är så glad att jag fick vara ledig på midsommarafton och fira. 
Förkylningen börjar släppa och långsamt känner jag mig som en någolunda vettig människa igen. Skönt!

Vi har lite kvar i Sweden Rock Festival-uppdateringen.
Tänkte ta och visa det som jag tror blir den sista delen i det här kalaset. 
 
 
Vaknade upp med halsont, värre än tidigare mornar på festivalen. Svor inombords, men försökte låta bli att tänka för mycket på det. Istället hade vi en lugn morgon borta i stugan och dukade upp en fin frukost på altanen till tonerna av First Aid Kit och Van Morrison på den lilla bärbara högtalaren vi hade med oss.
 
Varmt var det. Oerhört varmt. Drog på mig shorts och en tunn skjorta när jag promenerade ner till området, men höll på att svettas ihjäl. Drack kopiösa mängder med vatten och knöt skjortan runt midjan. Såg ut lite som den här killen på bilden ovan, bortsett från att han var lite hårigare än mig och har större tuttar än mig. 
 
 
Världens bästa Graveyard skulle spela. Jag vet inte hur många gånger jag sett dem nu, tappat räkningen - men det spelar ingen roll, tycker om dem oerhört mycket. Den här gången var det ju lite extra speciellt då de bara någon vecka tidigare precis släppt sitt nya album Peace. Att få höra de nya låtarna live skulle bli ah-maj-zing.

Och, bilden ovan - visst borde fler ha blommor på högtalarna på scenen? Det är ju så fint, det är ju så fint.
 
 
Första gången jag såg Graveyard var i en liten klubbstuga i majorna med min mamma och syster Louise. Tror det var 2007 eller något sånt där och lokalen rymde väl knappt 40 pers. Detta var bara några dagar efter att Louise hade upptäckt dem av en slump på MTV där de var med i någon tv-show. Nikki Wicked från Crucified Barbara var programledare och intervjuade massa rockband. Efteråt letade Louise upp dem på
MySpace där det fanns fyra låtar att lyssna på.

Sen dess har bandet blivit ganska så mycket större...
och Myspace, finns det ens kvar? Använder sig folk utav det? Jag måste ta reda på detta.
 
 
I slutet av maj iår släppte de sitt femte album, Peace. När de släppte en trailer på sociala medier inför releasen så rös hela jag, både över hur plattan såg ut och den lilla snutten av musik man fick höra i klippet. Herrejädrar så pampigt. Kunde ju inte bli annat än bra.

Min absoluta favoritlåt från nya plattan, som även blivit en av mina favoriter med Graveyard överlag,
är helt klart den här. OJOJOJ. Som en käftsmäll.  
 
 
Nytt för den här plattan är att bandet har en ny trummis. Oskar Bergenheim heter han visst.
Vem är det? Vad har han gjort innan? Vad kom han ifrån? Vafalls?
Ingen som helst aning, men jag tycker ändå att det lät väldigt bra - både på plattan och live. 
Han får godkänt. Han får vara med.
 
 
 
 
Solen gassade och som om jag inte vore bränd nog efter allt badande och somnande i solen hos Louise ute i Kode så lyckades jag bränna mig yterligare på huvud, axlar, knä och tå - knä och tå. Kanske inte smartaste draget att stå i extremsvetten och gunga och sjunga med till alla Graveyards låtar när man är sjuk. I slutet kände jag att rösten bara försvann, men det vill man ju inte riktigt erkänna när man står där och vill ta in varenda liten sekund av spelning. Dumma förkyldning.

Det hela avslutades jäkligt snyggt dock. När bandet skulle gå av scenen kastade trummisen ut en trumpinne. Jag brukar i vanliga fall inte vara den som slänger mig efter plaktrum, handdukar, trumpinnar, underklä...näe. Äh.
Men den här gången såg jag hur pinnen landade kring fötterna på två-tre killar som verkligen inte förstod vad den tog vägen. De bara såg som omkring och långt bakom och framför sig - men aldrig nere vid fötterna. Med bestämda steg gick jag bara fram till dem och slet åt mig pinnen mellan benen på'rem (höhö). SEGERN!

Nu står den där pinnen i mitt pennställ ovanför skrivbordet och...står. Ibland tar jag upp den och snurrar några varv mellan fingrarna. Den ska få någon fin plats någon gång, när tiden är inne.  
 
 
Packat med folk på området. Fick reda på att Sweden Rock släppt sisådär 5 000 st extra biljetter iår, med andra ord hade festivalområdet 35 000 besökare per dag - och det kändes faktiskt stor skillnad. Det var nästan så att det blev lite klaoustrofobiskt stundvis iår och att man drog sig för att gå till vissa spelningar eller toaletten, just för att det var så tjockt med folk. Pjuh.   
 
 
Inte långt efter Graveyard var det dags för The Darkness. Och asså...titta på det här. Ser nih?
Har ni någonsin sett en finare kostym? Har ni någonsin sett en finare Justin Hawkins? 
Han bara gled in så smooth på scenen, bugade och gav slängkyssar ut till publiken och var så satans elegant och cool på samma gång. Läderdräkten med gulddetaljer, kedjor och fransar, och den här sammetsrocken till. 
Asså, finner inte ord. Hallelujah I löv him so. 
 
 
Och håret! Och mustaschen! Och dansen! Och den brittiska accenten! Så fint, så roligt.
 
 
Titta, igen!
Klassiska hits som Love is Only a Feeling, Growing On Me och One Way Ticket spelades naturligtivs, varvat med låtar från de senaste plattorna. Solen fortsatte och lysa och publiken var jäkligt glada, precis som bandet. Det var fint att se.
 
 
Broder Dan Hawkins var fin man med, förstås. Han har slopat Thin Lizzy-tshirtsen nu. De körde han ju med varenda spelning förr i tiden. Alltid Thin Lizzy, ibland med glittar-text. Nu har han töffat té saj minsann.
 
 
Och här någonstans strejakde min hals ganska rejält. Om det vanligtvis är svårt att sjunga med i Justins falsett så blev det inte mycket lättare när halsen gjorde ont och kroppen värkte. Inte skoj någonstans. 
Hade viljat ha lite av Justins energi och, återigen, THE dräkt.
 
 
Vi bestämde oss för att dra oss bort från allt folk ett slag och promenerade bort mot VIP-området där det brukar vara mycket mindre folk och framförallt kortare köer till både toa och matstånd. 
Vi beställde käk och satte oss i skuggan, drack massor med vatten för att sedan kila iväg och plåta...
 
 
...Turbonegro!
Norrmännen bjöd på sin kaxiga partyrock. Mycket har hänt sen Hank hoppade av bandet för ett par år sedan. Den där "fulsnygga" punk-rocken har blivit mer partypoprock i samma stil som Ac/Dc. Egentligen inget fel med det, det svänger och är fortfarande roligt att kolla på - men det är...annat.
 
 
Och nya sångaren, Tony Sylvester, som egentligen inte är så ny längre då han varit medlem sedan 2011 (sju år? Vafalls?!) är jäkligt bra på scenen. Han platsar i bandet. Lite besviken att han inte hade fler tatueringar bah.
..........
 
 
Kändes fint att höra de gamla fina låtarna man hörde första gången man fick bandet spelat för sig,
såsom City of Satan och Sell Your Body to the Night. Gulle-pojkarna dåh.
 
 
Och här dog min energi. Jag packade ihop mina kameror i min ryggsäck och fortsatte hemåt. Tanken var väl att jag skulle hem för att vila, käka lite och sedan bege mig ned till området igen för att kolla in Ozzy Osbourne, som var en utav de artisterna jag hade sett oerhört fram emot att se live igen då han var överraskande bra med Black Sabbath på SRF 2013. 

Dock blev det inte så. Kände mig sämre i halsen och kroppen sa ifrån. Det blev till att jag låg i sängen resten av eftermiddagen och kvällen och försökte svälja bort mina knivar jag hade i halsen.
 
 
Och här någonstans känner jag att rapporten tar slut, för mamma och jag åkte faktiskt hem på lördagen - innan festivalen ens var slut. Vi var trötta, möra och hade ingen energi. Helt schlutt.
Änna snopet och lite abrupt avslut på den här festivalrapporten kanske, men det fick bli så. Hade ju storslagna planer att jag skulle båda filma, spela in ljudklipp, vlogga och faen hans moster den här veckan - men det gick ju käpprätt åt helvete rent ut sagt. 
Men, så blir det ibland. Det är inget jag kan göra åt nu.
Det som är det är, det som inte är - det är inte. Som det så fint heter.

Efter festivalen var jag förkyld i sisådär tre veckor. Hostat så mycket genom dagarna och nätterna att jag fått nya magmuskler och blött näsblod i mängder. Är inte den som tar medicin när jag är sjuk, men den här gången var det outhärdligt så jag köpte på mig både den ena hostmedicinen efter den andra nässprayen och faen hans moster. UHÄ. 

Så det kan gå, hörrnih.

Livet fortsätter efter festivalen. Det är sommar och termometern visar 25 grader när jag skriver det här. Jag redigerar bilder, plåtar bröllop, hoppar in på mitt extrajobb och rymmer ibland iväg från allt då och då för att äta glass i en park, dricka öl på någon uteservering, läsa böcker, klappa får, bada i Surtesjön och bränna min skära hy. Jag har det rätt så bra, tackar som frågar.

Tack Sweden Rock Festival för den här gången, vi ses snart igen.
Och vi ses i ett annat blogginlägg längre fram. 
Tills dess, harre gött - hääääääj! 
Vi fortsätter spela rock'n röll...
Vi går vidare med festivalrapporten, den något sena festivalrapporten. But still...det är en festivalrapport.
Delar med mig av några bilder från torsdagen, dagen då jag för första gången fick känna på det här med att vara 26 år. Plötsligt är man närmare 30 än 20. Nu är det inte på skoj längre, nu är det allvar.
Eller så är det nu allt skoj faktiskt börjar, på riktigt? Nu vänder det - nu blir det bättre än bra? 
Låt oss säga så, och tro på att det ska bli så.
 
 
Solen strålade i alla fall nere i Sölvesborg denna dag. Jag satte på mig tighta jeans på morgonen men fick dra av mig dem så snart jag äntrade området då det blev alldeles för varmt. Ställde mig intill en björk brevid ett gäng som satt och sökte skydd för solen i skuggan för att kunna byta om på en lite mer avlägsen plats. Hade på mig min "Idag fyller jag år!"-tröja (har haft den nere på festivalen de senaste fem åren då jag fyllt år) och några killar pekade på mig och sa grattis. Mötte deras blick när jag dragit ned jeansen till knäna. "TACK! Och här står jag och byter om..." svarade jag. Måste sett lite lustigt ut hela grejen, men äsch. Herrejädrar vad varmt det var. Att jag hade gått runt i jeans, långärmad t-shirt, tröja och halsduk dagen innan kändes helt befängt just denna dag. 
 
 
Födelsedagspresenter fick jag ju också! Mamma är alltid så fin med det där. Hon konkar med sig stora presenter, tårtor och faen hans moster när vi åker ned till Sölvesborg varje år och anstränger sig verkligen för att det ska kännas som att jag fyller år. Tidigare år har hon haft med sig både blender, matberedare och ingredienser för en riktig jävlar i mig-jordgubbstårta. Fatta!
Det blev ingen tårta iår dock, istället käkade vi punchrullar och drack massor av kaffe. Presenterna hade hon slaget in med servetter och tidningsurklipp. Bästhetsmamman. <3 
 
 
Vi gjorde ett stopp hos norrmännen också. Detta fantastiska läger fick jag bekanta mig med 2016 när jag strosade hemåt. "Ska du inte med in på lite rose vin?" frågade en kjempefull och kjempeglad norrman, och eftersom deras läger inte låg särskilt långt ifrån mitt boende så hakade jag på. 
Det hela slutade med att jag och en norrman gifte oss och bytte ringar (han fick en såndär metallbit som brukar sitta på ölburkar och jag fick en plastring som brukar vara runt juicepaket. Har faktiskt sparat den...), de spelade och sjöng Eddie Meduzas låt "Josefiiiiiin" för mig flera gånger om och jag dansade på långbordet till Deep Purples Highway Star. Kom hem sisådär 05 på morgonen efter den där festen. Fortfarande den absolut roligaste festen jag varit på. Älskar norrmän. De är fantastiska. 
 
 
De riggar alltid upp partytält, långbord och en scen med kulörta lampor, ljusslingor och fullmanna band. Om man står ute i trädgården vid den stugan vi brukar hyra så vet man inte riktigt om musiken kommer från festivalområdet eller norrmännen.
 
 
Idag var första "riktiga" festivaldagen; alla scener öppna och inte längra några avspärrade områden. Samma kväll skulle även festivalens största headliners genom tiderna spela på Festival Stage, nämligen Iron Maiden. Så många år som besökare har önskat detta band. "Det är ingen idé ni önskar dem, det kommer aldrig gå!" har även dominerats i Sweden Rock-forumet på Facebook. Att det är omöjligt att få dit dem. Men såh...plötsligt händer det.

Här ovan har vi en bild på Crazy Lixx. Jädrar vad de poserade. Fick lite svett-panik av att se dem i de där tighta skinnbrallorna och bootsen, medan jag själv stod i fotodiket och plåtade i t-shört och höll på å dö av värmeslag.
 
 
Vissa förändringar har gjorts på området sen förra året. Bland annat har de slopat entrén längst bort vid Festival Stage och istället flyttat den alldeles intill Sweden Stage. Såg inga negativa effekter av det, snarare tvärtom - att det inte var så många som hade hittat till den, så istället för att knö och stå i långa köer i den "vanliga" entrén så kunde man snabbt kila igenom den andra. Det var fint. 
En ny bar hade de också. Himla fin och lyxig, precis i backen framför Sweden Stage. Beställde aldrig något i baren, men var där uppe och snurrade en del bara för att kolla in den. Skitsnygg! Sån vill man ha hemma, i trädgården, intill det huset man kanske vill ha i framtiden. Jao? Jao. 
 
 
Närproducerad och ekologisk musikpörr från västkusten; Dark Tranquility spelade på Rockstage på förmiddagen. Fick lite flashbacks från absolut första gången jag stod i fotodiket: Metaltown 2010 på Bananpiren i Göteborg. Kommer inte ihåg hur jag fick tillgång till fotopasset, kanske var det en fotograf-kollega från Alingsås Tidning? Nåväl, var så djävulskt nervös när jag skulle gå in i diket och plåta för första gången. Hade heller ingen aning om vilka DT var och fick typ hjärtsnörp när de drog igång sin melodiösa dödsmetal. Maaaaj god.

Stod efteråt och halsa en öl på VIP-området, bara för att få känna på hur det var att vara en Very Importent People. Hardcore Superstar stod och skrålade vid ett bord intill tillsammans med ett annat gäng jag inte kände igen, men som säkert var något annat flashigt band. Kände mig inte så jäkla flashig och cool där och då asså. Det kändes som jag lurade dem allihop, att jag egentligen inte fick vara där. Nervös. Som Faen. Drack upp min öl illa kvickt och sprang ut till storasyster Louise som stod och åt choklad, drack kaffe och kollade på Amon Amarth. Safe place.
 
 
Så, Dark Tranquility tog min dikes-oskuld, skulle man kunna säga. Och för att vara första gången så blev bilderna från det giget väldigt bra. Mikael Stanne är oerhört tacksam att fotografera, sedan verkar han vara världens sköning till person också. Så himla gött att få höra någon prata göteborgska från scenen.
 
 
Anders Iwers, världens finaste Anders Iwers! 
Vi var radiokollegor på Pirate Rock ett tag och sände lite radio ihop ibland. Himla bra mansvalp tycker jag. 
 
 
Och så vidare till nästa gig och göteborgsband..
Ett utav de banden jag hade sett fram mest emot att se på festivalen var Nala. Förra hösten fick jag äran att ta deras pressbilder inför deras EP-release. Tyckte om hela gänget på en gång. Så fina människor, och så jädrans musikaliska.
 
 
"Vi är förmodligen festivalens absolut minsta band men...ja, här är vi!" sa Liselott från scenen. 
Förmodligen var det nog ett utav festivalens gladaste band också för energi hade dem, något som smittade av sig på publiken inne i Rockklassiker-tältet som ganska snabbt blev fullt med folk.
 
 
Victor och jag träffade varandra för första gången 2013 på en hemmafest i Ytterby utanför Kungälv. Vi tjötade en hel del den kvällen, främst om musik, men också om några guldfiskar som simmade runt i ett akvarium i något utav rummen på den där festen.
Spännande info va? Onödigt, men oh så intressant...

Hur som haver, sen så...sågs vi inte något mer, förrän vår fotografering 2017 då han kontakatade mig efter att ha sett flera utav mina pressbilder på andra band jag plåtat. Himla roligt att få upp kontakten igen.
 
 
Det är svårt att beskriva Nalas musik, tycker jag - även om jag tycker väldigt mycket om den. Det är tungt, lite blues/souligt, riff som sätter sig och experimentellt. Ni kan följa dem på Facebook, och naturligtvis lyssna på dem via Spotify. Support your local göteborgs- och kungälvbandz, för bövölen. 
 
 
Fem av fem toast.

Och på tal om toast, efter allt plåtande på festivalen begav vi oss hemåt mot stugan för att käka en bit mat och vila några timmar. På kvällen var det ju dags för lite utav festivalens absolut viktigaste spelning. Bam!
 
 
När solen hade börjat gå ned så begav vi oss mot festivalområdet igen. 
Nu kanske ni förväntar er storslagna livebilder på självaste Ajrån Majden från min sida, men tji fick ni! Det är ju nämligen en jädrans massa lagar och regler när det kommer till fotograferande framför scenen, i synnerhet när det kommer till de stora banden. Iron Maiden tog endast in ett par utvalda få fotografer att få plåta framför scenen. Jag var tyvärr inte en av dem.

Men, till skillnad från tidigare år var jag i tacksam att de informerade en om det. Förra året på Aerosmith var det jag, plus flera andra fotografer som blev både förbannade och ledsna när det visade sig att vi inte skulle få plåta deras spelning på Festival Stage, utan bara ett utvalda få. Ingen hade berättat det för oss! Herregud vad ledsen jag var. Hade gått och varit så oerhört nervös flera dagar innan för detta...och så blir det inget. Fyttifaen. 
 
 
Så under Iron Maidens gig stod jag i publikhavet och "Whööö:ade" med Lille Skutt (som egentligen heter Fredrik) och Palle från Nala. Här försöker de sig på någon slags värmande-och-skedande-kram-luftgitarr-solo, som Lille Skutt försöker sjunga med i samtidigt. Vet inte om grabbarna där bak var sugna på att joina eller blev lite skrämda av det hela.

Det ska också sägas, jag hade aldrig sett Iron Maiden innan den här kvällen. Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad jag hade för förväntningar då jag inte är världens största fan till dem, men ändå hört en jädra massa gott om dem och hur fantastiska de är live. Och ja, mycket riktigt - de är fantastiska live, och det var riktigt roligt att få se dem. Helt schuukt att Bruce röst håller än med tanke på vad han har gått igenom. STRONGT! BRA! JA! 
 
 
Och bevis ändå! Det är inte den snyggaste bilden jag har tagit i mitt liv och kvalitén brister, men...det är ett bevis på att jag såg Iron Maiden. Det är ett bevis på att jag kan hålla upp min kamera och dess 300 mm superzoom någolunda stabilt och utan att hålla i sökaren i ett packat och "wöööööw:ande" publikhav - utan att gå sönder, OCH lyckas fånga lilla Bruce på bild. 
 
 
"KOM HIIIIIIIT!" fick jag sjuttioelva sms och telefonsamtal från Bröderna brothers från Borås som stod i Rockklassiker-tältet och lyssnade på rock'n röll. Efter Iron Maiden hittade vi dem kramandes i en fin liten ring och sa kärleksfulla ord till varandra. Det snackades om efterfest hit och dit,
men såklart lyckades alla tappa bort varandra och det blev inget me't. 
Men det gjorde inget. Det hade varit en bra dag på festivalen och en fin
"26 är jag, tralla la lah, fy fan vad jag är bra!"-dag. 
 
Tackar för att ni läste det här tjocka inlägget. Hoppas att ni tycker det är skoj att läsa min lilla Sweden Rock-dagbok. I nästa inlägg kollar vi på The Darkness och Graveyard samt missar massor av roligheter på grund av tråkigheter. 
 
 Ha dä gött, hääääj!