Josefine "JoJomen" Larsson

Tankar om gammalt scroll-groll och livets teater
Klockan är snart tio på morgonen/förmiddagen. Jag ligger på soffan med en filt över benen och huuvdet upphöjt med två kuddar bakom mig. Laptopen vilar på mina lår och jag skriver för första gången på väldigt länge ett inlägg på bloggen. Bloggen som jag haft väldigt höga tankar och ambitioner om, men som jag slår ned lika snabbt. Har, precis som många andra, känslan av att inga läser blogg längre. Allt ska ju gå så snabbt nu. Scroll, scroll. Inte för mycket text som tar fokus och som kräver att bli läst. Omedelbara kickar, fort ska det gå, nu, nu och nu.
Inte så konstigt att man känner sig hjärntrött så ofta. Jag är ju också där och scrollar, tror att jag letar efter något men vet egentligen inte vad - och plötsligt så har det gått nästan en timme. Likt ett Black Mirror-avsnitt så är man förlorad. 
Hade det inte varit en så viktig del av mitt jobb så hade jag nog raderat flera utav de där apparna med jämna mellanrum. Bara för att få en paus i huvudet. Eller installerat en elektrisk stöt som aktiverades varje gång jag tog i telefonen för att bara "kolla lite". Ajabaja dont touch you maddafakker.

Men det här med bloggen då. Jag har alltid tyckt om att skriva, och kombinerat med bild så kan det bli så oerhört vackert. Nu på senare tid känner jag även att jag skulle vilja bli bättre på att skriva. Har fått så svårt att formulera mig både i tal och skrift på senare år. Jag förstår inte varför. Kanske är det just med allt scroll och ett trött huvud. Jag känner även att jag skulle vilja göra det, tillsammans med fotograferandet, så mycket mer - men känner på samma gång någon slags skam över det. Jante tar över. Jag borde prioritera annat som är viktigare, vad ska detta vara bra för, vem skulle vilja läsa, ytterligare en grej att tänka, göra bort sig på etc.

Men, Palle sa senast häromdan:
"Jag är så glad att du dokumenterar allt vi gör".

Jag har länge känt mig ganska jobbig när det kommer till den där biten. Att just trycka upp en kamera i tid och otid. Har ändå alltid försökt vara diskret. Vill fånga stunden. Inget uppstyrt, lite oskärpa här och var, hoppsan vad gul bilden blev - det gör väl inget etc. Inte ställa till någon stor scen någon gång.
Minns en incident för snart tio år sedan då en föredetta pojkvän till mig röt ifrån när vi var på en restaurang i Göteborg. Jag ville fotografera maten och hela miljön och platsen vi var på, då det var så himla fint. En mysig liten källarlokal några trappsteg ner i ett stort tegelhus någonstans kring Vasaplatsen. Varmt, murrigt, mycket trä och tegeldetaljer - och fantastisk fin mat. Men när jag drog upp min kamera ur min väska så väste han till mig att lägga ned den igen. Att det var pinsamt att jag skulle "hålla på" hela tiden. Speciellt på en restaurang. Fan. Skärp dig.
Skämdes och stoppade ned kameran igen. Sa förlåt. 
På den tiden bloggade jag varje dag, ibland flera inlägg om dagen - och det var bland det roligaste jag visste. Idag när jag kollar tillbaka på inläggen från då så blir jag faktiskt glad, glad över att jag dokumenterade så mycket.
Ett litet liv, mitt liv. 

Och på tal om restaurangincidenten. Idag är ju just det där som restauranger och pubar och dylikt är typ beroende av. Marknadsföring i sociala medier, få gratis bilder på sin verksamhet, att andra pratar gott och tipsa vidare till andra om det. Det är ju den bästa reklamen man kan få.
En parantes till detta är att jag försökt leta upp den här restaurangen igen, för jag minns den som oerhört bra
- men jag har inte lyckats. Kanske är den borta, kanske har jag gått någon sidogata fel såhär i efterhand när jag försökt leta upp stället.

Därför känns det fint att höra från Palle, att trots att jag inte ens fotograferar och dokumenterar min vardag ens hälften så mycket som jag gjorde för tio år sedan (då med en stor och otymplig systemkamera som krävde antingen ryggsäck eller stor handväska), så betyder de där stunderna ändå så oerhört mycket. Och, det är ju för min egen skull jag vill skriva och fotografera - för jag mår bra av det. 
 
Så, på den här plattformen får det väl vara lite utav min egna scen. Livets teater. Det finns massor av tomma stolar framför som ni kan sjunka ner i om ni vill, om ni vill titta in och säga hello eller kolla på vad som händer hos mig. Men ni kan också gå när ni vill. Altt är prestigelöst, utan måsten eller några slags prestationskrav från varken mig eller dig. 

Tack för ord. Micdrop. Ha det gött, häj!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress