Josefine "JoJomen" Larsson

En söndag i mitt hem.
Det är när jag börjar tänka som det tar stopp. Då ligger fingertopparna tunga mot tangetbordet och jag känner mig tom på ord. Eller snarare någon form av tunghäfta, i fingrarna. Kan man ha det? Vet inte. Det känns så. Det är på något sätt för mycket där inne som snurrar och bubblar, och det hinner gå såpass lång tid att få ut det genom fingrarna att den inre kritikern inom mig kommer och sätter stopp.
Lika bra att jag inte skriver någonting alls då, tänker jag oftast.
Allt känns pretantiöst, meningslöst och ovärt att lägga tid på. Och så vidare. 

Det är väl då man ska kämpa som mest kanske, och bara skriva. Trots att det tar emot. Kämpa emot den där skrivkrampen. Det går över, om man bara kommer över den tröskeln.
För det saknar jag väldigt mycket, att skriva. Om allt och ingenting. Behöver inte vara nå' särskilt tunga eller djupa grejer. Tror inte att mina ord kommer förändra någon eller ha en stor påverkan på något. Men det är heller inte det jag är ute efter. Snarare att jag bara vill komma igång att få ned några ord, vad som än faller mig in.
 
 
Tänkte på det senast i helgen. Att det är nästan tio år sedan jag tog studenten från Medieprogrammet på gymnasiet. Jag valde den linjen för jag ville bli journalist eller författare. Jobba på något musikmagasin och skriva skivrecensioner och intervjua intressanta profiler. Hade ingen som helst tanke på att jag en dag istället skulle frilansa som fotograf. Som jag gör idag.

Men, jag saknar att skriva. Men det ena utesluter ju inte det andra. Bara det att jag är lite ringrostig i mitt formulerande och leka med ord. 
Så, låt det vara så då. Låt mig stava fel och faila lite i mina meningsuppbyggnader ibland. Det får va. Sån deja vú det här är vah. Jag har sagt det här så många gånger förr, säkerligen skrivit det också - att nu ska jag minsann kommer igång och skriva mer. Låta fingrarna glida över tangetbordet som en självklarhet. Men då är det väl så, något jag sagt så många gånger förr - och då är det väl något som jag faktiskt verkligen vill komma igång med.

 
Vad händer?
Det är söndagkväll. Klockan är strax över åtta och jag känner någon slags inre stress att jag måste börja laga en matlåda till morgondagens arbetspass och göra ordning mig för kvällen. Klockan kommer ringa, jag har en tid att passa och jag ska prestera framför okänt folk. Även om det inte är några avancerade arbetsuppgifter jag har på mitt extrajobb som butiksbiträde är det ändå annat än att agera alltiallo-knickedick på Kraftstationen eller redigera bilder i morgonrock och raggsockar framför datorn. 

Missförstå mig rätt; jag har världens bästa jobb just nu. Jag trivs oerhört bra i butiken, samtidigt som jag har mycket roliga uppdrag inom mitt frilansande. Är så glad för det. Oerhört glad. Det är såhär jag vill ha det.  
 
 
Tänkte att den här dagen skulle bli en jobbdag för mig. Komma lite kapp, påbörja lite nya ideer och förhoppningsvis slutföra en del andra. Men, en enorm trötthet kom ikapp mig.

Fick ett ryck och storstädade hela lägenheten imorse. Hela rubbet. Damma, dammsuga, svabba golv, sortera papper, slänga skräp, sortera sopor i soprummet, vika tvätt, vädra etc. Så olidigt skönt. Snart hade jag även fått ordning på mig själv också, det vill säga duscha, borsta tänderna och de andra delarna i morgonrutinen (att det var först vid klockan 13:00 och inte så mycket morgon längre är väl en annan femma). Men, efter det hände det något och all energi försvann.

Tog en smörgås, åt långsamt. La mig på soffan med en bok och började läsa, men redan efter 20 minuter orkade jag inte hålla uppe ögonen längre. Som en gullig farbror på film la jag boken öppen med ryggen upp mitt på min mage och somnade. För första gången på väldigt länge så tog jag en tupplur mitt på dagen. Somnade så tungt att jag dregglade ned halva min kind och drömde iväg mot röda stugor och hängslebyxor. Det var så vackert att jag nästan blir rörd när jag tänker på det. 
 
 
Vaknade av att telefonen plingade till och jag var tillbaka till en grådassig söndag igen. Regnet smattrade lite lätt mot rutorna och lägenheten mörk och kall. Kände mig lite lätt illamående och reste mig upp på vingliga ben. Tände upp. Levande ljus, ljusslingor och en värmefläkt (jag är så frusen av mig) så kändes det lite mer hemma igen. Inom loppet av några minuter var tre pizzor beställda och sedan var vi lika många som satt runt mitt vardagsrumsbord och knödde med varsin brun kartong. Billie Eilish agerade bakgrundsmusik när vi pratade om musik, Corona, böcker och konserter.   
 
 
Och nu sitter jag här. Pizzan är uppäten och mitt sällskap har åkt hem till sig igen. Spelningslistan har utökats till något psykedeliskt elektroniskt instrumentalt i form av All Indian Radio, Grails och Moby. TV'n spelar en Liquid Lightshow från YouTube. Bara massor av färger och former som cirkulerar runt runt och färgar hela lägenheten orange och lila.
Ljusen brinner fortfarande och regnet utanför fortsätter att smattra mot rutan. Det är väl här någonstans jag tänker att jag känner mig färdig med den här söndagsrapporten. Onödigt, men oh så intressant - eller kanske bara onödigt. Det spelar ingen roll. Tack för att du hängde med såhär långt. Vi kanske hörs imorgon igen. Vore skoj, tycker jag.

Puss! 

 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress