Josefine "JoJomen" Larsson

Ska vi passa in nånstans, där man får sköta sitt eget huvud men slipper sköta sig själv.
Mitt hår och jag har, som Facebook säger, "ett komplicerat förhållande". Vi gör aldrig slut med varandra, vi bara testar olika grejer jämt och ständigt för att se om vi kan landa i något stabilt någon gång. Försöker bli sams, förstå oss på varandra och fortsätta på någon gemensam bana genom livet. 

Å andra sidan är jag en oerhört rastlös person som tröttnar snabbt, kan inte riktigt sitta still längre stunder och behöver göra olika saker och besöka olika platser för att må riktigt bra. Detsamma gäller mitt hår.
Jag vet inte hur många olika frisyrer, färger och former jag haft där uppe på hjässan. Väldigt många är det i alla fall, vilket i sin tur tagit stryk på håret. Senast i helgen pratade jag och mamma om hur gött det vore att bara raka av allt och skita i det totalt. Hitta en, kanske två, goa peruker man kan slänga på sig. Så ärre klart sen. 

 
Trots det, att mitt hår ständigt är i en förändringsfas så går jag aldrig till frisören. Eller, nu ljuger jag. Men fram till december 2017, innan dess hade jag inte varit hos frisören på tio år. Mamma har alltid fixat till det när jag bett om det. Ibland har det blivit helt fantastiskt bra, ibland har det blivit...mindre helt fantastiskt bra. Och när jag får mina ryck och tänker att "Livet löser sig om jag klipper lugg" så tar jag själv tag i saxen och klipper té. Det är skoj i två veckor, sedan ångrar jag mig bittert och sparar ut luggen igen, tills den där "livet löser sig om..."-fasen kommer igen - och så håller det på sådär. 
 
 
Jag gick till frisören i december, vilket känns som nyss för mig. Att det redan gått ett halvår sen dess är ju helt crazy. Tanja, som frisören hette, har en salong på gatan precis nedanför mig här i Surte som heter Salong Alt Wien. Hon fixade en jättefin bob till mig då och jag var väldigt glad när jag gick därifrån. Därför kändes det rätt självklart att jag skulle dit den här gången igen. 
 

Hon klippte lite extra denna gången, vilket kändes rätt läskigt när hon visade i spegeln.
"OJ!" utbrast jag. "Är det för kort?" frågade hon oroligt. "Joo..." sa jag. 
För första gången vågade jag säga vad jag tyckte och tänkte om håret. Tidigare frisörbesök har jag bara nickat och sagt "Det är bra, tack. Ja, jättefint...." och gått hem och varit missnöjd. 

Den här gången var det tvärtom
- jag sa "Oj!", "Det är för kort!" och kände lite "Skit också!" i frisörstolen, men nu när jag sitter här hemma och begrundar det så känns det faktiskt väldigt bra. Ovant, men skönt. Får nog gå tillbaka dit i veckan och säga att hon gjorde ett väldigt bra jobb ändå. Det är alltid läskigt med "nytt hår", tycker jag. Har inte haft såhär kort på väldigt länge. 

Men, nu så, det känns bra. Riktigt bra. Nu ska jag visa min solbränna i nacken - och bränna té den ännu mer.
 
 
Nu vill jag bada i hav och sjöar låta håret blekas av solens strålar och lätt som plätten stajla det med en kam och torrshampo, så är biffen klar sedan. Tänk så gött, vah. 
Och när vi ändå snackar yta, vad tycker ni om min nya svarta t-shirt utan tryck, utan något alls på? 50:- kostade den också. Älskar't. Ska köpa upp hela lagret så har jag för all framtid. Det ska man göra när man hittar PANG-kläder som sitter som en smäck, tycker jag. 

Dags att plocka ur en diskmaskin. Ha dä gött, HÄJ! 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress