Josefine "JoJomen" Larsson

Livet är stenkul utanför murarna.
Torsdag klockan 07:30 klev jag innanför dörren efter att ha avslutat ännu ett dygnspass på mitt extrajobb. Trött, mör i kroppen. Ställde mina väskor i köket, satte på en kanna kaffe och gick sedan till datorn för att börja redigera bilder. A never ending story, trots att jag börjar se ljuset i tunneln. För den här gången. För snart kommer det nya bröllop, och en hel festival att dokumenteras - då är det nya bilder som ska redigeras. Håhå! 
Men det kommer gå bra, måste tro på det. 
 
 
När klockan var närmare 10:00 plingade det till i WhatsApp-konversationen jag har tillsammans med min mamma och syster. "Nu pallar jag inte det här - nu drar jag till havet!" sa mamma. Och jag var inte sen att haka på.
26 grader visade termometern där utanför fönstret. Måste ut, och det nu. Livet är stenkul utanför murarna. 
Så jag laddade ännu en stor kanna kaffe i bryggaren för att fylla min termos, sprang ned till Coop och köpte tre wienerbröd för 20 spänn, rotfrukstchips och ett gäng bananer - sedan var jag redo för avfärd.
Mamma plockade upp mig och tillsammans åkte vi vidare till Kode och Vadholmen. 
 
 
Ännu en fantastisk fin dag ute hos Louise. Tänk att hon bor här!
Det är så att man börjar lipa lite varje gång man tänker på't.
Skickade en bild till Sami på den här båtbryggarn och skrev att han borde skaffa sig en båtplats här till sin båt han nyss skaffat. Hade ju varit fantastiskt. 
 
 
Bland de bästa sakerna i livet; termoskaffe. Och fika. Wienerbröd.
Den där termosen fick jag i julklapp för siåsädr...tre år sedan kanske? Har använt den så jäkla mycket bara på det senaste halvåret. Kopparfärgen har börjat släppa runt både termos och muggarna, men jag älskar den. Den är bäst. 
 
 
Bra utsikt hade man också. Vi mumsade wienerbrod och några "salladsrullader" eller vad man ska kalla det som mamma hade gjort på Louise salladsblad från växthuset. I dem hade hon färskost, rostbiff, rädisor och massor av gräslök. Det var så himla gott! De tog slut så fort så jag hann aldrig ta kort på't. Perfekt picknick-mat! 
 
 
Tycker det är så skönt att stå på bryggan och titta ned på havsbotten. Skulle vilja ha ett cyklop, flyta på vattenytan och bara titta ned mot botten. Det ser ut som ett konstverk, och tänk hur många djur som lever i de där små "moln-husen". 
Även om jag tycker det är fint, så tycker jag det är jätteläskigt att nudda botten. Är rädd för krabbor och allt sånt där, haha. Jättemesig är jag med det. Trots det, så väljer jag att hellre bada i havet än i sjö. Det är en helt annan känsla och miljö här, känner jag. Ett annat lugn, en speciell doft, tystnad. 
 
 
När jag var yngre var jag jäkligt modig när det kommer till att doppa sig snabbt. Det var bara rätt ned i vattnet, plöms! så vart det klart. Nu när jag är lite äldre så har jag blivit så himla kinkig och det tar typ en halvtimme för mig att doppa mig. Men! Finns det en brygga i närheten, eller i alla fall en liten högre höjd man kan hoppa från - då går det. Oftast. Låt mig bara gnälla i någon minut eller två så kan jag hoppa i sedan.
 
 
BÄÄÄÄÄÄÄM! 
(så låter det inte när man hoppar i, men det kändes så...)
 
 
Vet inte hur många gånger vi sa "Vilken kväll!", "Kolla hur det glittrar!", "Åh!", "Ah!" när vi satt där på klipporna och såg ut över vattnet. Det är bara att suga åt sig allt, varenda litet saltkorn från havet och varje solstråle från ovan. Det ger så mycket energi och man blir så glad.

När kvällen kom så började vi packa ihop oss. Badkläderna och handdukarna hade börjat torka på klipporna, maten var uppäten, kaffet slut och våra kroppar möra. Dags att åka vidare hem till Louise igen för lite käk...
 
 
Kvällssol över Parken! Svarten (deras ena katt) välkomnade oss hem när vi stängde bildörren efter oss och började gå upp mot husen. 
 
 
Allting blommar nu, till och med blommat över. Blir nog inte många blomster kvar till årets midsommarkrans tror jag. 
 
 
Vi bestämde oss för att göra varma mackor. Det är alltid gott. Mamma gick ut i trädgårn och plockade salladsblad och persilja ute i trädgården till en sallad, Louise skar purjolök och skinka till innehållet och jag öste på med ost, chili-ketchup och senap. På med lite timjan också - sedan in i smörgåshjärnet och ta-dah! Så gott!
 
 
Trött, mätt, mör, men glad efter en heldag ute på havet. Har verkligen levt Carpe fakking diem den senaste tiden. Nyttjat dagarna och verkligen gått in för att göra den här sommaren till den absolut finaste som någonsin varit.

Kom hem till Surte igen strax innan klockan 22:00. 
Det känns konstigt att stänga dörren efter sig. Det är så tyst, så tyst. Och vemodigt. Jobbigt. Det börjar långsamt krypa i kroppen när jag går in mot vardagsrummet. Har så blandade känslor för mitt hem just nu. Det är så personligt, men nästan lite för personligt nu. Det är så typiskt mig med allt vad det innehåller. Det sitter så mycket i väggarna som jag inte kan ta på. Mycket jag önskar att jag hade kunnat ta bort och slänga iväg, mycket jag önskar att jag hade kunnat placera i någon låda någonstans och ta fram ibland för att titta tillbaka på och tänka "Du tog dig igenom den här skiten också, Jossa-Kossa". 
Scrollar i Instagram-flödet innan jag ska somna, ser någonting som får det att knyta sig i magen igen och jag biter ihop för att inte bryta ihop. Det går så mycket upp, och så mycket ner. Kan skifta på en bråkdel av en sekund. Är så skör och känslig för allting. Jag vet inte riktigt vad jag har mig själv just nu.
Men, det ska nog va så nu för ett tag. Det är någon mening med det. Annars skulle det ju inte hända...

Carpe fakking diem. 
Harre gött, HÄJ! 
emma

superfina bilder!!

Svar: Åh! Tack så jättemycket, Emma! :D
Josefine "JoJomen" Larsson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress