Josefine "JoJomen" Larsson

Gå ut och va glad, din jävel.
 
Det är en strålande kväll där ute. Solen är låg och ett brandgult ljus ger hela Surtes trottoarer och husfasader en varm och mjuk färg. Allt har slagit ut, det finns inga knoppar kvar. Våren hann knappt börja förrän sommaren hade tagit över allt och alla. 28 grader och det är till och med för varmt att bära t-shirt.
Stammisarna sitter på kvartetskrogens uteservering och skrålar, en mamma gapar på sina ungar att inte springa ut på motorvägen och på andra sidan vankar något ungdomsgäng fram och tillbaka utan något mål för kvällen.  

Jag kom just hem från säsongens tredje bröllopsfotografering. Bröllopsparet var fina och snälla. Så jag kanske borde vara glad, jag borde vara lättad. Istället stiger oron inför kommande fotograferingar. Tre gjorda, sju stycken kvar. Jag räknar ner dem. Börjar redan fundera över nästa säsong. Kanske är det här sista sommaren som jag åtar mig bröllopsfotograferingar? 

 
Jag vet inte. Jag tänker mycket. Väldigt mycket. Och jag borde kanske inte skriva när jag tänker för mycket och inte riktigt känner mig på topp, tänker jag. 
Eller så kanske det är just det jag borde. Eller framförallt behöver?

Har tänkt mycket på det där med att skriva den senaste tiden.
Att om det är någonting jag längtar efter och saknar i min vardag, så är det att sitta ned och skriva.
Jag var väldigt flitig med det förr; låttexter, noveller, blogginlägg, dagbok etc. Allting och överallt.
I min bärbara dator, i min stationära dator, i mina femtiotolv anteckningsblock, i mobilen, i min kalender. 
Skriver lite på baksidan av min stora kalender ibland dock. Ni vet en såndär man hänger uppe på väggen och får
ta ned och byta blad när en månad är slut. Med små fyrkantiga rutor för varje dag och datum liksom.

På baksidan av varje månad skriver jag upp saker. Oftast är det ideer på mindre projekt jag skulle vilja genomföra och mål över 2018. Vad jag vill se, uppnå och vara med om under det kommande året. Och en utav de viktigaste punkterna, som kanske låter lite pretantiöst men som ändå väger tungt lyder kort och gott "Må bra". 

 
För, jag vill må bra. Känna mig trygg. Lugn. Jag vill hitta någon slags väg ut ur den här berg- och dalbanan, pendlandet från känslorna av meningslöshet och att inte vilja vara med längre - till "Allting som jag vill kan jag göra"-inställningen till livet. Något sätt att hantera det när det får ett för hårt grepp om det och jag inte riktigt kan hantera det. För det kan jag inte längre, det blir för tungt. För det går upp, jävlar i min lilla låda vad uppåt jag är - och sen krashar jag rakt ned och har världens uppförsbacke att besegra igen. Och de där upp- och nedgångarna kan jag inte styra över. Du kan inte trycka på bromsknappen på Balder på Liseberg, funkar inte så. Det kan man inte med ångesten heller. Den kommer när man minst anar det. Frågar aldrig om lov. Våldgästar dig när du absolut inte har tid.  

Så istället för alla måsten så flyr jag inte i något helt annat för ett slag, och börjar skriva på det här inlägget.
Något jag faktiskt inte behöver göra, och kansle inte har tid med heller.
Eller, jo. Jag behöver göra detta, för min egen skull. För jag behöver skriva någonstans. Jag kan inte redigera de där 500 bilderna jag behöver få till innan maj är slut, inte just nu i alla fall. För det kommer inte all bli bra idag.
De får komma när jag är redo, och den dagen är inte idag.
 

Solen har gått ned bakom hustaken nu och den varma sommarkvällen har blivit småkylig. En tröja hade varit bra. Kanske en filt att lägga över benen. Klockan är snart 21. Jag har suttit med det här inlägget i nästan två timmar. Vad tog det för dig att scrolla igenom det här? Två minuter? Kanske tre?

Jag behöver duscha. Få till en matlåda till imorgon och ladda in de sista bilderna från dagens bröllopsfotografering.
Jag vill kliva av berg- och dalbanan nu. Lägga studsbollen i någon byrålåda med blandade ting som man aldrig får för sig att sortera. Bara jag kan bli lite gó för ett slag. Vill ha det Dr. Alban-Stabilt liksom. Det hade gjort gott. 

Hoppas att morgondagen blir bättre, så att jag kan gå ut i solen och va en glad jävel. 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress