Josefine "JoJomen" Larsson

Undringar på sjön.
I augusti är det fyra år sedan jag flyttade till Surte. Aldrig har jag känt mig så hemma någonstans som i den här orten. En ort som för många bara en en tråkig och dötrist förort utanför Göteborg som man kör igenom för att ta sig från ett ställe till ett annat. Det är förvisso sant, att det är en genomfartsort, men det finns så mycket mer också. Som Surtesjön. Där har jag hängt en del den senaste tiden. 
 
 
Att bara höra vattnet klucka och se hur det gnistar i solen är så rogivande. Slappnar av. 
Och det är skönt, för det där med att slappna av har varit lite svårt för mig den senaste tiden. Bryter ihop på jobbet, framför datorn när jag försöker jobba med att få till alla bilder som ska levereras. Nyper mig själv i armen för att komma på andra tankar, skifta fokus, känna något annat.
I nästa stund känner jag att livet är fantastiskt och det inte finns några som helst bekymmer i hela världen som kan knäcka mig. Allting som jag vill kan jag göra.

Den där studsbollen ni vet. När man tror att man har kontroll så kommer allt tillbaka igen. 
"Försök inte lura mig gossa - jag inga konster tål...!" säger det, och sedan får man en örfil av känslor. 

Mår dock bra av att vara ute dessa dagar. När solen lyser och bränner mot kroppen och varma vinder tar tag i ens hår och förstör den där snebenan man försökte få till tidigare samma morgon. Spelar ingen roll någonting. Alla skiter i det ändå. Alla vill bara åt ljuset och värmen. Det är långt ifrån bara snick-snack och humbug när läkare och psykologer säger till en "Ut och rör på dig!", för jädrar i mig vad det underlättar.
 
 
Dricker folköl sittandes på kanten av bryggen i en ny bikini jag egentligen inte hade råd med. Fick en klump i magen när jag insåg att det är lönehelg nästa vecka och inte denna. Får leva på groddar och morötter den kommande veckan. Det ska gå det med. Allt går. Nu behöver jag i alla fall inte knyta fast min bikinitrosa med toffsband i ena sidan för att de ska hålla sig uppe. Den var bra en gång i tiden dock, när jag köpte den för fyra år sedan för 50:- på Lindex REA-avdelning. Nu lyxade jag till det med en ny trosa som kostade minst det dubbla.

Den här folkisen är för övrigt min favorit, från Odd Island och har skrivit om den förut här på bloggen, klicka här om du vill läsa om den. Kostar typ 22:- i vanlig matbutik. 
 
 
Går ifrån badet med bikinitrosor och skjorta på. Drar inte ens på mig shortsen. Känns som man kan göra sånt nu, promenera hem i bikinitrosa, skjorta utan bh under, en bränd nästipp efter att ha suttit i solen lite för länge och ett hår med någon konstig svaj på luggen utan att någon bryr sig. Allt är tillåtet. Jag hade kunnat nakenbada där uppe också om jag hade viljat, kändes det som. Alla förstår, för alla har vi väntat på den här tiden. Så svältfödda på värmen. 
 
 
Kvällarna är också fina. Det är lite kyligt så jag har tagit på mig tröja och jeans för att inte frysa, eller bli biten av myggen som börjat komma också.
Från bryggan kan man se ned mot sandbotten och på små aborrar som simmar om varandra, fram och tillbaka. Man kan sitta hur länge som helst och bara titta på dem. 
 
 
Köper med mig en pizza från kvartetskrogen som heter Köpmans Hytta, fast vi kallar den bara Hyttan. Det blir lättast så. Jag delar den med en knickedick som inte vill vara med på bild. Då är det ju inge kul att ta kort på denna där, så då får dä vah.
Klockan är 21:00, hela himlen är blå. Sakta vi äter pizza, dricker folköl och imponeras av det unga paret som kommer gående med varsin haundduk under armen, som under tystnad tar ett kvällsdopp - för att sedan promenera iväg lika lungt och stillsamt igen.
 
 
Dricker en folkis från Miklkeller som är väldigt fruktig, men som efter en stund ger en chokladig eftersmak. Intressant, men jag gillade den. Kommer nog köpa på mig fler sådana i framtiden. Ska bli folkölsexpert, då kan ni komma och fråga mig om tips och råd på den bästa folkisen. 
Kanske får göra ett inlägg om det längre fram, när jag testat några fler. 
 
 
Här sitter jag och mumsar pizza. Lite kass hållning. Skyller på bildredigering. Helt ovetandes om att morgondagen kommer bli jävligt jobbig igen så fort jag sätter mig vid datorn runt 07:30 och försöker börja jobba igen. Det tar emot, något kopiöst. Inget ser bra ut, inte vill fungera som jag vill att det ska fungera. Svär inombords så länge att det till slut inte går att hålla inne längre. Tangetbordet blir blött av tårar och snor. Tar en alvedon. Hoppas att det ska bli bättre. Känner mig yr och trött. Lämnar datorn för en stund och sticker upp till sjön igen. 
 
 
Går upp till sjön med medhavda smörgåsar och en kaffetermos. Frukost. Dricker och äter stilla.
Funderar på att bada men det blåser lite för kallt och solen går snart i moln. 
Ett gäng besökare från något jag tror är Daglig Verksamhet kommer till stranden, promenerar på bryggan och hållar sin assistent i handen för att upprätthålla balansen. En annan springer som en galning i skogen, fram och tillbaka, upp och ned. Om han inte visste om att han måste hålla sig i närheten av gruppen hade han nog gjort en Forest Gump som sprungit i all evigheter. 

Men det góaste av allt, de verkar på något sätt glada. Att bara få vara nära en sjö och ta en fika på en bänk tillsammans med de andra under björken, det kan betyda så mycket. Man måste inte gå på daglig verksamhet för att få känna det. Du kan heta Josefine Larsson också. Eller Osborn. Eller nåt annat. 

 
Sitter kvar på bryggan och tittar ut mot vattnet igen.  
Jag tänker så mycket. På dem bakom mig på den dagliga verksamheten. Tänker på missbrukare, knarkare, alkoholister. Varför tänker jag på sånt? Jag vet inte. Bryter ihop igen. Känner att mina solglasögon inte när till någo' vidare hjälp att dölja allt det där längre. Får lah va lite rödögd såhär på torsdagmorgon.
Jag vet inte varför jag blir så emotionell när jag tänker, pratar och skriver om människor. Utan förvarning så bränner det till bakom ögonlocken, sedan är hela kinderna våta.

Kanske ska jag inte jobba med människor, jag är ju alldeles för emotionell av mig. 
Jag kanske ska göra något helt annat. Eller så ska jag bah se till att bli lite gó i huvudet och inte vara ledsen längre, för något är det. Något är det som inte riktigt sämmer just nu. Vad vet jag inte. Jag måste hitta det.

Det är lättare sagt än gjort, men jag vet att det går.
Ska bara lägga mig i rätt fil på motorvägen - sedan är det bara tuta och köra. 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress