Josefine "JoJomen" Larsson

Hallelujah jag älskar honom så!
Förvisso var det ett tag sedan nu, men hoppas att ni hade en alldeles strålande midsommarhelg! Jag hade en fantastisk fin dag hos min syster och hennes Hasse ute i Kode med massor av god mat, kubb, musikquiz och Guitar Hero - omringad av vänner och familj som jag tycker mest och bäst om. Var dock lite trött när klockan ringde strax innan 06:00 morgonen därpå då jag skulle åka och jobba. Men, som sagt - jag är så glad att jag fick vara ledig på midsommarafton och fira. 
Förkylningen börjar släppa och långsamt känner jag mig som en någolunda vettig människa igen. Skönt!

Vi har lite kvar i Sweden Rock Festival-uppdateringen.
Tänkte ta och visa det som jag tror blir den sista delen i det här kalaset. 
 
 
Vaknade upp med halsont, värre än tidigare mornar på festivalen. Svor inombords, men försökte låta bli att tänka för mycket på det. Istället hade vi en lugn morgon borta i stugan och dukade upp en fin frukost på altanen till tonerna av First Aid Kit och Van Morrison på den lilla bärbara högtalaren vi hade med oss.
 
Varmt var det. Oerhört varmt. Drog på mig shorts och en tunn skjorta när jag promenerade ner till området, men höll på att svettas ihjäl. Drack kopiösa mängder med vatten och knöt skjortan runt midjan. Såg ut lite som den här killen på bilden ovan, bortsett från att han var lite hårigare än mig och har större tuttar än mig. 
 
 
Världens bästa Graveyard skulle spela. Jag vet inte hur många gånger jag sett dem nu, tappat räkningen - men det spelar ingen roll, tycker om dem oerhört mycket. Den här gången var det ju lite extra speciellt då de bara någon vecka tidigare precis släppt sitt nya album Peace. Att få höra de nya låtarna live skulle bli ah-maj-zing.

Och, bilden ovan - visst borde fler ha blommor på högtalarna på scenen? Det är ju så fint, det är ju så fint.
 
 
Första gången jag såg Graveyard var i en liten klubbstuga i majorna med min mamma och syster Louise. Tror det var 2007 eller något sånt där och lokalen rymde väl knappt 40 pers. Detta var bara några dagar efter att Louise hade upptäckt dem av en slump på MTV där de var med i någon tv-show. Nikki Wicked från Crucified Barbara var programledare och intervjuade massa rockband. Efteråt letade Louise upp dem på
MySpace där det fanns fyra låtar att lyssna på.

Sen dess har bandet blivit ganska så mycket större...
och Myspace, finns det ens kvar? Använder sig folk utav det? Jag måste ta reda på detta.
 
 
I slutet av maj iår släppte de sitt femte album, Peace. När de släppte en trailer på sociala medier inför releasen så rös hela jag, både över hur plattan såg ut och den lilla snutten av musik man fick höra i klippet. Herrejädrar så pampigt. Kunde ju inte bli annat än bra.

Min absoluta favoritlåt från nya plattan, som även blivit en av mina favoriter med Graveyard överlag,
är helt klart den här. OJOJOJ. Som en käftsmäll.  
 
 
Nytt för den här plattan är att bandet har en ny trummis. Oskar Bergenheim heter han visst.
Vem är det? Vad har han gjort innan? Vad kom han ifrån? Vafalls?
Ingen som helst aning, men jag tycker ändå att det lät väldigt bra - både på plattan och live. 
Han får godkänt. Han får vara med.
 
 
 
 
Solen gassade och som om jag inte vore bränd nog efter allt badande och somnande i solen hos Louise ute i Kode så lyckades jag bränna mig yterligare på huvud, axlar, knä och tå - knä och tå. Kanske inte smartaste draget att stå i extremsvetten och gunga och sjunga med till alla Graveyards låtar när man är sjuk. I slutet kände jag att rösten bara försvann, men det vill man ju inte riktigt erkänna när man står där och vill ta in varenda liten sekund av spelning. Dumma förkyldning.

Det hela avslutades jäkligt snyggt dock. När bandet skulle gå av scenen kastade trummisen ut en trumpinne. Jag brukar i vanliga fall inte vara den som slänger mig efter plaktrum, handdukar, trumpinnar, underklä...näe. Äh.
Men den här gången såg jag hur pinnen landade kring fötterna på två-tre killar som verkligen inte förstod vad den tog vägen. De bara såg som omkring och långt bakom och framför sig - men aldrig nere vid fötterna. Med bestämda steg gick jag bara fram till dem och slet åt mig pinnen mellan benen på'rem (höhö). SEGERN!

Nu står den där pinnen i mitt pennställ ovanför skrivbordet och...står. Ibland tar jag upp den och snurrar några varv mellan fingrarna. Den ska få någon fin plats någon gång, när tiden är inne.  
 
 
Packat med folk på området. Fick reda på att Sweden Rock släppt sisådär 5 000 st extra biljetter iår, med andra ord hade festivalområdet 35 000 besökare per dag - och det kändes faktiskt stor skillnad. Det var nästan så att det blev lite klaoustrofobiskt stundvis iår och att man drog sig för att gå till vissa spelningar eller toaletten, just för att det var så tjockt med folk. Pjuh.   
 
 
Inte långt efter Graveyard var det dags för The Darkness. Och asså...titta på det här. Ser nih?
Har ni någonsin sett en finare kostym? Har ni någonsin sett en finare Justin Hawkins? 
Han bara gled in så smooth på scenen, bugade och gav slängkyssar ut till publiken och var så satans elegant och cool på samma gång. Läderdräkten med gulddetaljer, kedjor och fransar, och den här sammetsrocken till. 
Asså, finner inte ord. Hallelujah I löv him so. 
 
 
Och håret! Och mustaschen! Och dansen! Och den brittiska accenten! Så fint, så roligt.
 
 
Titta, igen!
Klassiska hits som Love is Only a Feeling, Growing On Me och One Way Ticket spelades naturligtivs, varvat med låtar från de senaste plattorna. Solen fortsatte och lysa och publiken var jäkligt glada, precis som bandet. Det var fint att se.
 
 
Broder Dan Hawkins var fin man med, förstås. Han har slopat Thin Lizzy-tshirtsen nu. De körde han ju med varenda spelning förr i tiden. Alltid Thin Lizzy, ibland med glittar-text. Nu har han töffat té saj minsann.
 
 
Och här någonstans strejakde min hals ganska rejält. Om det vanligtvis är svårt att sjunga med i Justins falsett så blev det inte mycket lättare när halsen gjorde ont och kroppen värkte. Inte skoj någonstans. 
Hade viljat ha lite av Justins energi och, återigen, THE dräkt.
 
 
Vi bestämde oss för att dra oss bort från allt folk ett slag och promenerade bort mot VIP-området där det brukar vara mycket mindre folk och framförallt kortare köer till både toa och matstånd. 
Vi beställde käk och satte oss i skuggan, drack massor med vatten för att sedan kila iväg och plåta...
 
 
...Turbonegro!
Norrmännen bjöd på sin kaxiga partyrock. Mycket har hänt sen Hank hoppade av bandet för ett par år sedan. Den där "fulsnygga" punk-rocken har blivit mer partypoprock i samma stil som Ac/Dc. Egentligen inget fel med det, det svänger och är fortfarande roligt att kolla på - men det är...annat.
 
 
Och nya sångaren, Tony Sylvester, som egentligen inte är så ny längre då han varit medlem sedan 2011 (sju år? Vafalls?!) är jäkligt bra på scenen. Han platsar i bandet. Lite besviken att han inte hade fler tatueringar bah.
..........
 
 
Kändes fint att höra de gamla fina låtarna man hörde första gången man fick bandet spelat för sig,
såsom City of Satan och Sell Your Body to the Night. Gulle-pojkarna dåh.
 
 
Och här dog min energi. Jag packade ihop mina kameror i min ryggsäck och fortsatte hemåt. Tanken var väl att jag skulle hem för att vila, käka lite och sedan bege mig ned till området igen för att kolla in Ozzy Osbourne, som var en utav de artisterna jag hade sett oerhört fram emot att se live igen då han var överraskande bra med Black Sabbath på SRF 2013. 

Dock blev det inte så. Kände mig sämre i halsen och kroppen sa ifrån. Det blev till att jag låg i sängen resten av eftermiddagen och kvällen och försökte svälja bort mina knivar jag hade i halsen.
 
 
Och här någonstans känner jag att rapporten tar slut, för mamma och jag åkte faktiskt hem på lördagen - innan festivalen ens var slut. Vi var trötta, möra och hade ingen energi. Helt schlutt.
Änna snopet och lite abrupt avslut på den här festivalrapporten kanske, men det fick bli så. Hade ju storslagna planer att jag skulle båda filma, spela in ljudklipp, vlogga och faen hans moster den här veckan - men det gick ju käpprätt åt helvete rent ut sagt. 
Men, så blir det ibland. Det är inget jag kan göra åt nu.
Det som är det är, det som inte är - det är inte. Som det så fint heter.

Efter festivalen var jag förkyld i sisådär tre veckor. Hostat så mycket genom dagarna och nätterna att jag fått nya magmuskler och blött näsblod i mängder. Är inte den som tar medicin när jag är sjuk, men den här gången var det outhärdligt så jag köpte på mig både den ena hostmedicinen efter den andra nässprayen och faen hans moster. UHÄ. 

Så det kan gå, hörrnih.

Livet fortsätter efter festivalen. Det är sommar och termometern visar 25 grader när jag skriver det här. Jag redigerar bilder, plåtar bröllop, hoppar in på mitt extrajobb och rymmer ibland iväg från allt då och då för att äta glass i en park, dricka öl på någon uteservering, läsa böcker, klappa får, bada i Surtesjön och bränna min skära hy. Jag har det rätt så bra, tackar som frågar.

Tack Sweden Rock Festival för den här gången, vi ses snart igen.
Och vi ses i ett annat blogginlägg längre fram. 
Tills dess, harre gött - hääääääj! 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress