Josefine "JoJomen" Larsson

There's a world that was meant for our eyes to see.
Sommaren fortsätter, och vi med den. Kan man säga så? Jag vet inte, men jag försöker och vill nyttja dagarna så gott det går till att "rymma hemifrån", utforska outforskade områden, bada i sjöar och hav,  preppa termoskaffet, utomhuskonserter, öl på uteserveringar icg andra spontana utflykter - så mö det bara går! 
Allt det där som hör sommaren till, som gör att livet känns lite bättre. 

Kameran har vilat lite ett tag. Den har legat där i väskan, men inte kommit upp.
Tänker att den vilat färdigt nu och ska följa med på allt jag tar mig för, så att jag har något att titta tillbaka på när det råa och gråa håller ett kallt och fast grepp om en i vinter.

Gick till en psykolog ett tag i våras, när jag mådde som sämst. Jag började prata om mål, att jag känt mig så dum och "fel" att jag inte haft något riktigt mål eller vetat vad jag viljat göra. Men där och då sa jag det bara högt för mig själv
"Jag ska ha världens bästa sommar. Det är mitt mål!". Och så bestämde jag det. 

Och, so far - det är fantastiskt fint väldigt många stunder känner jag. Blir nästan rörd av sommarkänslorna.
Ska visa vad jag gjorde häromdan, när Palle och jag köpte en pizza och drog till skogs. 
 
 
Vättlefjällsleden har jag hört mycket om bland mina vänner här i Surte. Det är en ganska lång vandringsled som sträcker sig 25 kilometer från Angered till Nödinge med mycket sjöar och möjligheter till att paddla kanot - myz! När jag promenerar runt Surtesjön, som är sisådär sju kilometer lång, så ser jag alltid skyltar om Vättlefjällsleden. Dock kände jag att det där med att promenera över två mil var lite mastigt för mig och Palle den här aftonen.
Det får bli en annan gång. 
 
 
Följande bilder presenteras stolt i samarbete med Palle, som fick låna min kamera och gå loss där i skogen medan jag var pizza-bärare. Ni ser juh sicken talang han har för porträtt. Hade varit gött om han hade kunnat ta mina resterande bröllopsfotograferingar i sommar också...
 
 
Vi följde bara stigen in i skogen. Hade ingen direkt koll på vad vi skulle få se eller gå förbi. Någon karta hade vi inte direkt kollat på heller, så allt som dök upp fick bli en överraskning. Stannade till och plockade lite bär längs vägen och fick lära Palle-man skillnad på kråkbär och blåbär. Typiskt killen från stan, asså.   
 
 
Vi kom till en grind. och plötsligt var vi inne i ett Nangijala där kossor, får och hästar gick och betade tillsammans. Det var så himla vackert och eftermiddagssolen låg på och lyste så fint mellan träden.
 
 
Jag vill alltid gå och klappa alla djur. Snacka lite med dem, visa att jag inte är nå' farligt utan bara vill hälsa och ha lite gos. Det här fåret var himla mottaglig för det. Den är väl van att människor korsar hagen och vill komma fram och klappa. Eller så...
 
 
...tyckte den bara att jag hade en väldigt sjyst pizza som luktade gött. Den började naffsa på kartongen och blev himla butter när den inte fick vara med och dela på den. 
 
 
Vi gick vidare in i hagen och satte oss på en sten där vi hade utsikt mot alla betande djur. Nyfiket tittade de upp mot oss när vi satte oss ned och plockade fram vår picknick. 
 
 
Veganpizza, straigt from Nödinge. Varken Palle och jag är veganer, däremot vegetarianer. Dock händer det att jag käkar lite kött och fisk emellanåt, men jag köper aldrig hem det till mig när jag är och handlar. Men det där har jag ju redan skrivit om tidigare här i bloggen, så det behöver vi inte ta upp igen.
Hur som haver, veganpizza med grillad aubergin, ruccola, tomat och paprika. Sen var det den här veganosten; första slicen, mycket god - sedan tog smaken över lite för mycket. Det är även just det man hört från veganer också, att det svåraste är att hitta en riktigt bra ost som smakar bra.
Om jag skulle bli vegan så skulle det definitivt vara osten jag skulle sakna mest. 
Nåja, det var kul att testa i alla fall! Och mätt blev man. Nomnom.
 
 
När vi skulle börja käka fick vi sällskap. En liten shetlandspony (tror jag? Förlåt alla hästmänniskor där ute, jag kan ha fel!) ville, likt fåret vi hade stött på tidigare, smaka en bit och klättrade upp till oss. Blyg var den definitivt inte. Kändes dock lite väl närgånget när den flåsade mig i nacken och naffsa på min ryggsäck i hopp om att få något att mumsa på. 
 
 
Vänligt men bestämt lämnade vi vår plats och förklarade för den "snela hesten" att det minsann var vårat käk. 
 
Vi gick och satte oss längre in i hagen och åt i lugn och ro en bit från alla djuren. Vi pratade om allemansrätten, vad som är typiskt svenskt, politik och hur tråkiga pizzor kan vara. Sånt som man pratar om, ni vet.
 
 
Längre bort såg vi en sjö. Efter vi käkat upp bestämde vi oss för att försöka ta oss ned dit, men det var sumpmarker den sista biten ned så vi kom aldrig fram. Såg oerhört inbjudande ut dock med vattnet som gnisstrade.
Hamnade på ett fält som vi båda konstaterade att här hade man viljat styra upp en minifestival. Så vackert beläget och lite avskiljt i skogen, plats för massor av picknickfiltar, tält och en liten scen i ena hörnet med utsikt mot sjön. På dagen hade det kunnat vara lite mer familjärt där man kunnat ta med sig en egen picknickkorg, fått klappa fåren och hästarna och sedan sitta tillbakalutad i gräset och lyssnat på livemusik från exempelvis Trummor & Orgel och Daniel Norgren. Senare på kvällen hade det kunnat bli lite tyngre akter.
Vad det hade kunnat va får vi nog spåna vidare på till nästa gång vi hälsar på här.

Jädrar vad kul det är att visualisera och fantsiera om sånt där. Tänk vad mycket man hade gjort om man hade vågat...  
 
 
På tillbakavägen klappade vi hästarna hej då och bad om ursäkt att det inte blev några pizzarester kvar till dem. Även hästen försökte tugga i sig kartongen, men blev ganska besviken när den var tom. Förlåt och puss.
 
 
Den tröstade sig även hos Palle. Sedan skiljdes vi åt och var bästistar och bundis.
 
 
Vi tänkte fortsätta på vandringsleden, men förstod inte riktigt hur vi skulle gå. Det fanns ingen annan väg att välja på utanför staketet och hagen, så vi fortsatte in mot hagen igen när Palle plötsligt utbrast:
"Men vad i helvete...?!"
 
 
Kolla! Jag trodde inte det kunde bli mer heaven on earth, Nangijala och fridfullt - men så får vi syn på den här Dark Funeral-målade laman liggandes i skuggan och bara ha det gott. 
 
 
Så oerhört fin. Den bara låg där och...låg, och var fin. Vågade dock inte gå fram och klappa den. Den var ju liksom lika lång som mig, trots att den låg ner. OCH hade corpsepaint. Läskigt juh.
Men, åh vad söt den var. 
 
 
På vägen tillbaka till bilen stötte vi på andra djur, som små grodor och fjärilar med vackra mönster. Just denna fjäril var ju pretty much stendöd, men fortfarande fin. Är så fashinerad att, vem eller vad det nu är - moder jord eller naturen självt, kan skapa såhär fina mönster, former på djur och växter. Det är så coolt!
 
 
Vi hoppade in i bilen och drog vidare mot okänt mål. Vi körde in på små smala grusvägar vi inte hade någon aning om vart dem skulle leda oss, men det spelade ingen roll. Vi såg så många fina små sommarstugor och hus, sjöar, åkrar, ängar, hagar och djur. Stannade till mitt på vägarna för att vinka på ett rådjur som stod längre in i en skogsdunge och fick bromsa tvärt för att inte köra på en koltrast. Det är just det som är det fina med sådanahär spontana roadtrips, man ser så mycket och upptäcker vägar och platser man annars inte skulle ha sett. 
 
 
Vi stannade till vid en mack för kaffe, glass och en påse smågodis.
Bilstereon spelade Creedence, Fleet Foxes, Phosphorescent och Lord Huron.
Alla låtar blev som ett soundtrack till en film om en bekymmerslös carpe diem-roadtrip. 
"What good is livin' for the life you've been given if all you do is stand in one place..."


 
Palle har länge pratat om Aleklätten, att dit måste man åka någon gång. Jag hade inga direkta förväntningar på platsen. Tänkte att det var en vacker plats ute i skogen, men när vi började gå uppför backen så kände jag att det var någonting mycket mer än så - för att sedan mötas av den här utsikten. 

Visste inte riktigt vad jag skulle säga, så mäktigt! Skog, skog och återigen skog. Skog så långt ögat kunde nå. Det var en utsikt inte ens kameran riktigt kunda fånga, hur pampigt det var och hur liten man kände sig i den stora vida världen. Man kunde till och med se Marstrands Fästning från toppen.
 
 
 
 
Solen gick ned, och likaså vi ned för Aleklätten. 
Fantastiskt fin dag. Man kommer långt med en vän med en bil, pizza och glass på en mack. Sådana här sommarkvällar kommer man alltid att komma ihåg också, i alla fall jag. 
Tack till Palle för resesällskap och 95% av bilderna. 

Idag är det fredag. Jag redigerar bilder från gårdagen och ett gäng bröllopsbilder som ska levereras i nästa vecka. Imorgon har jag säsongens femte bröllopsfotografering. Hoppas på lagom:a grader och inte svetthetsvärme, ingen vind och lite moln i skyn. Det blir finast bilder då, tycker jag. Hoppas, tror och vill att det ska gå bra i alla fall.

Ha dä gött, häääj! 
Felicia Isaksson

Djur, natur, pizza, sommar och sol. Kan det bli bättre? *Hjärtögon*

Kramis

Svar: Haha! Eller hur? Den kvällen vann! <3
Josefine "JoJomen" Larsson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress