Josefine "JoJomen" Larsson

När Mustasch är viktigare än Alexander Graham Bell.
Jag tycker om musik. Göörmycket. 
Har väldigt mycket att tacka min mamma för när det kommer till det stora intresset och kunskapen jag besitter om de olika klassiska rockbanden från 60- och 70-talet, då hon spelade massor av sina vinylskivor för mig och min storasyster när vi växte upp. Queen, Aerosmith, Alice Cooper och Led Zeppelin var de stora husgudarna. Även Deep Purple, Pink Floyd, Slade och Sweet snurrade flitigt på vinylspelaren. Samtidigt så upptäckte vi mycket ny musik tillsammans, genom tidningar, TV, MySpace och liknande. Såsom Graveyard,
The Soundtrack of our Lives och Mustasch. 

Vi gick på mycket konserter och festivaler ihop, mamma, Louise och jag. Någon gång hände det att vi skolkade från skolan för att åka bort på en spelning. Kommer ihåg specifikt en gång då vi skulle ha NO-prov i 9an och jag inte var där, jag var påväg till Folkets Park i Huskvarna.

"Var är Josefine då?" frågade läraren.
"Hon är och kollar på Mustasch!" ropade några i mitt kompisgäng. 

Måndagen därpå blev jag inkallad på lärarrummet och fick en rejäl utskällning av min lärare. Hoppsan Kerstin...
Spelade ingen roll kände jag. Jag hade ju sett en av mina bästa spelningar med Mustasch, blivit uppdragen på scenen tillsammans med min syster och stått och pratat om Dragspelsstämman med Ralf och fått smaka min livs första öl. Jag ska ändå inte bli Alexander Graham Bell-forskare när jag blir stor, tänkte jag när hon drämde igen dörren efter mig.
(har fortfarande kvar den där min första öl-flaskan föresten, som jag fick av bandet. Det var Heineken, grön och fin och den står i ett av mina skåp inne i köket, såhär 11 år senare.) 
 
 
Alla de där banden lyssnar jag fortfarande intensivt på, men intresset har utvecklats och mängder med andra band och artister har tillkommit. Tänkte i detta inlägg dra upp ett litet gäng plattor och berätta lite onödiga men oh så intressanta anekdoter om var och en. Skivorna är inte de som ligger högst i topp på "världens bästa skivor genom tiderna"-listan (en sån lista får jag göra vid ett senare tillfälle), utan mer lite tankar och reflektioner kring var och en, hur har de hamnat i min samling egentligen. Sånt tycker jag är kul att läsa om i alla fall, hoppas ni tycker detsamma.
 
 
Vi börjar med den här; The Jim Jones Revue. Kanske inte ett band jag lyssnat mest och bäst på i mina dagar, men ändå ett gäng som jag tycker om och som jag blir glad av när jag ser den här skivan.
Trodde aldrig att jag skulle lyssna på ett rock'n roll/boogie woogie-band med snabba pianoklink i samma stil som Jerry Lee Lewis. Men jag tycker de blandar det hela så snyggt och rått tillsammans med garagerock
och "bösigheten" från t ex The Stooges och Mc5.

Såg dem på Pustervik 2010. Det var innan de hade byggt om så de spelade på den lilla scenen på övervåningen.
Tight, svettigt och intimt, snabbt som fan, rått och ösigt. Perfekt.
Köpte den här plattan där och då efter spelningen. Hela bandet var samlat runt merchbordet, jag fick en klapp på axeln av sångaren som berömde mig för att jag öste på bra där framme vid scenen.  Sedan frågade de om jag ville ha min platta singerad. "Sure thäng" svarade jag. Ena gitarristen, eller om det var basisten, frågade vad jag hette.

"Josephine!"
"Joanna?"
"No! Josephine!"
"Jopene?"
"No! It's J...O...S...E...öh...F?"

Kurt Olsson-svengelskan har aldrig varit bättre. Fy fan. Kändes som vi stod där hur länge som helst och försökte få ordning på mitt namn. Men icke, det fick bli "Josefene" innan han irriterat sa "Ah! Whatevvah!".
Nu älskar jag det. Flinar alltid lite varje gång jag hittar skivan i samlingen. 
Mina favoritlåtar på plattan är Big Len, Shoot First och titelspåret Burning Your House Down. 
 
 
Det tog många år innan jag faktiskt lyssnade på den här skivan på riktigt, trots att jag tycker om Supertramp och att den funnits i min närhet mest hela tiden under min barndom. Mina föräldrar skilde sig väldigt tidigt och vi åkte då till pappa i Trollhättan varannan helg. I hans vardagsrum hade han ett gäng vinylbackar med skivor i, varav den här, Crime of the Century, stod längst fram och frontade. Tyckte omslaget såg ut som någon sifi-film, cool men lite läskig på samma gång. Tyckte om typsnittet på deras logotype i alla fall. 

Flera år senare, närmare bestämt 2013, köpte jag den här som jag håller i famnen nu, på en skivmässa i Göteborg för 20:-. Vilket kap! Samma år gick jag på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och ville inreda mitt rum på 7 kvadratmeter med något. Jag hittade ett inlägg över hur mitt rum såg ut, titta här! Tycker att jag lyckades inreda det jäkligt cozy, men jag undrar var min Simon & Garfunkel-platta har tagit vägen?
Nåväl. Jag var där med en flirt/kompis, jag vet inte vad vi ska kalla det vi hade för. Vi hängde väldigt ofta, och vi delade kärleken till klassisk 70-talsrocken. Vi lärde faktiskt känna varandra när jag var DJ på Henriksberg när han och hans band hade gig där för en massa år sedan. Han berömde mig för mitt musikval där bakom mixerbordet som varvade David Bowie, Nazareth, Slade och T-rex. Sen började vi hänga. 

Den här plattan får mig att tänka på allt det där. Pappas lägenhet vi åkte till varannan helg när vi var små, mitt rum på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och den där flirten jag hade med den där killen som jag inte har någon aning alls om vad han gör nu för tiden, hur han mår eller om han bakat hemmagjorda semlor igen på egen hand som vi gjorde. 
 
 
Det här är en EP med göteborgsbandet Transwagon som tyvärr inte finns längre. It's such a shame, för de var verkligen en av mina absoluta favoriter (de var även förband till The Jim Jones Revue som jag skrev om tidigare i det här inlägget). Tycker att det är svårt att beskriva dem då inte låter som något annat jag lyssnat tidigare på. Får lite country-vibbar, lite som en modern, vemodig Thowns Van Zandt - men det blir så spännande och anourlunda med sångaren Tobias nasala röst och hårda look. 

Skrev så mycket om dem på min dåvarande blogg (detta var runt...2011?) om hur bra jag tyckte de var.
Fick t-shirt och skivor av dem som tack. Det tyckte jag var fint. 
Nu finns de inte längre, och de la av i ett så dumt skede då jag såg dem live på Pustervik när de var förband åt ett annat band. En väldigt kort spelning, men de spelade främst material från nya plattan som inte hade kommit ämnnu, och herrejädrar vad bra det var. "Hallå vi måste köpa alla skivor de släpper!" sa jag till syrran som var med då.

Och sen, någon vecka senare så går de ut med i sociala medier att de ska lägga ned.
Jävla fan skit. Vill ha de där låtarna de aldrig släppte, som de bara spelade live en endaste gång.
För det var det absolut bästaste jag hade hört. 
Mina favoriter med dem är Always a Woman, What You Give You Never Get Back och The Traveling Kind som inte finns någonstans att hitta. Buhu igen. 
 
 
Har så mycket bra skivor i min samling jag vill visa er, spela om och om igen och prata massa gott om. Vi får göra det här oftare. Framförallt vill jag fylla på backen lite oftare. Fynda. Gå på skivmässor. Nörda ner mig totalt. I mitt nästa hem vill jag ha en hel vägg täckt av skivor. Det hade varit fint. Men tills dess får de här fina gamla träbackarna räcka.

Tack för att ni läste! Aj löv jo åll the tajm.
Harre gött, hääääääj! 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress