Josefine "JoJomen" Larsson

Trollsjön.
De säger ju det, allihopa, att man ska röra på sig när man mår dåligt. När tankarna bara snurrar, aldrig får fäste eller någonsin blir genomtänkta. De bara kastas runt där inne, krockar med varandra, det är för många för att kunna hantera, det blir kortslutning och man bryter ihop. Orkar inte. 

När man mår som sämst och ligger där på soffan och knappt är kapabel till att stänga av TV'n trots att man känner hur den stör mer än den håller sällskap, eller när man vet att man måste handla en mjölk nere på Konsum som ligger trettio meter från ytterdörren, men det är så fruktansvärt svårt och det känns som att bestiga ett helt fucking berg - då är det inte att bege sig ut på en promenad eller åka till gymmet det första man vill göra. Man varken vill eller kan göra någonting. 
En promenad räddar inte det här.

 
Men så är det inte riktigt. 
Det finns en anledning till att alla säger att man ska röra på sig, det är för att det fungerar. Det hjälper. Det blir bättre och det känns lättare. Blir det till en daglig rutin och lika viktig del i ens vardag som att gå upp och borsta tänderna på morgonen - då kommer det kännas ännu finare, både fysiskt och psykiskt.  

Därför är jag så glad att det finns så många fina naturreservat och vandringsleder i skogarna häromkring där jag bor. Många tänker att Surte är en tråkig förort, likaså Bohus. Och, ja, till det yttre så är det inte så exotiskt. Det ser faktiskt jättetråkigt ut. Det inte hit man tänker att man ska ta en heldagsutflykt till om man säger så, om man inte vet vad som finns lite längre in, uppe i skogarna...
 
 
Jag hade en jobbig förmiddag efter att jag gått av mitt dygnspass på jobbet häromdan. Ringde några samtal, grät i luren, sjukskrev mig och skulle återkoppla när jag tänkt igenom saker. Kroppen sov, men huvudet gick på högvarv. Omöjligt att vila bort allt som malde på i huvudet. 
Men, vi löste det. Palle kom förbi. Vi käkade middag tillsammans.

Sedan satte vi oss i bilen och tittade lite frågande på varandra;
"Vart ska vi ta vägen nu då?"
"...jag vet inte. Vi får se!"

 
När vi begav oss norrut fick jag en idé och bad honom svänga in mot Bohus. 
"Kör tills vägen tar slut, jag vet ett place vi ska till..."
 
Så vi körde uppför backen, vägen blev krokigare och smalnade av. Asfalten blev till grus och dikerna brantare vilket gjorde det svårt för två bilar att mötas. Vi fick bromsa in för bärnstensfärgade katter med halsband och koltrastar som inte riktigt brydde sig om den svarta skåpbilen vi körde med.
 
 
Vid vägens ände fanns en parkering intill en stor hage. Inga lamadjur den här gången. 
Vi promenerade längs en grusväg där bilar, förutom speciellt utvalda få som tillhörde scoutkåren, var förbjudna att köra. 
Kände igen vägen, och det slog mig att jag varit här förut - under mitt första år i Surte, 2014. Jag skrev ett inlägg om det, plus lite andra anekdoter som att en kattunge kissade på mig och bajsade i min resväska och sånt där...
Det som en gång publicerats där ute i cyberrymden ligger ju forever kvar, vet ni väl.
här finns det att läsa för den som vill. 
 
 
Palle och jag vek av från vägen och upp på en liten stig in i skogen som jag tycktes kändes bekant, och mycket riktigt kom vi dit som Jesper och jag hade promenerat på fyra år tidigare. Trollsjön hette det. Vindskydd, eldstad och en vinglig brygga som såg ut att kunna gå sönder vilken sekund som helst. 

Vi hittade även flera små stugor som måste ha tillhört schouterna, som den här lilla hobbit-stugan. Det växte gräs och mossa på den.
 
 
Fönstrerna var igentäckta så att man inte kunde se in, och dörren var låst. Inte oväntat förstås, men man blev helt klart nyfiken på vad som fanns där inne, och om stugan var i bruk fortfarande. Tydligen ska det vara någon jaktstuga, berättade Jesper för oss. Hade varit mer spännande om det varit en riktig enstöring som bott där, en gubbe som viljat isolera sig från omvärlden och vara ett med naturen. Lite som The Brown Wizard från Hobbit-filmen.
 
 
"Det här är mitt drömhem! Såhär ska man ju bo!" utbrast Palle. 
Får leta upp någon scoutledare och fråga om det är till salu.
 
 
Vi hörde muller längre bort. Det åskade väldigt dovt och lät som det var ganska långt bort. 
Plötsligt började det blåsa rejält. Varma, men oroliga vindar. Det hindrade dock oss inte från att fortsätta in i skogen för att hitta en lämplig plats där man kunde bada eftersom det var närmare 30 grader varmt. 
 
 
Mörka vatten. Säkert fylld av gäddor och andra fula fiskar, men så snart jag hade gått i tänkte jag inte på det längre. Det var bara att kasta sig ut och för ett slag kändes det nästan varmare i vattnet än på land. Aldrig förr har det varit så lätt att bada.
 
 
Det fortsatte att mullra längre bort. Jag simmade ut en bit och blev rädd för att sliskigt sjögräs som slingrade sig kring mina fötter. Jag tycker om att bada, men jag är väldigt kinkig med läskig botten och alla oberäkneliga djur som kan få för sig att naffsa på en. 
 
 
Palle höll sig på torra land och skötte kameran. Är så glad att han är med och plåtar. Det kanske blir en såndär årsbok i år som jag sagt i så jädrans många år att jag ska göra, nu när jag har en praktikant som kan hjälpa till med bilderna. Skönt. 
 
 
Det började regna. Väldigt lite dock, det bade nog behövts mycket mer än så för att träden, blommorna och alla andra växter och djur ska fortsätta leva och må bra. Det har varit så torrt att flera blad på träden hade tappat sin färg, såg ut som höst.
Vi tog skydd under ett vindskydd. Bestämde att där skulle vi övernatta någon gång. Gå upp vid soluppgången och ha ett morgondopp och plocka blåbär och lingon i skogen till frukost. 
 
Mathias ringde. Han ville ha med oss till Liseberg där The Sounds skulle spela samma kväll. Som sig bör i skogen var det dålig mottagning så jag fick promenera runt lite där framför vindskyddet för att höra vad han sa. 
Blev ingen The Sounds den kvällen. Istället satt vi kvar i vindskyddet ett tag till, la oss på rygg och läste vad andra övernattare hade ristat in på väggarna.
 
 
När kvällssolen färgade hela skogen guld började vi bege oss tillbaka mot parkeringen igen. Sakta storsade vi på grusvägarna i skogen och pratade om hur det skulle vara att faktiskt bege sig ut någon gång och tälta eller sova i något av de där vindskydden i naturreservaten på riktigt. Jag själv är ingen van campare, och trots att jag besökt Sweden Rock Festival i sisådär tio år så har jag aldrig sovit i tält under någon gång. Så, jag är väldigt sugen på att prova på det någon gång. 
 
 
Hemma igen. Vi var trötta och la oss på soffan.
Solen strålade så fint in mot Graveyard-skivan jag fick för några veckor sedan. 
 
 
Avrundade dagen med en skräckfilm som inte var särskilt bra. Tydligen är det väldigt svårt att göra skräckfilmer som innefattar någon poäng eller mening. Det är bara död, spatter, död, blod och död. Netflix skräckbibliotek är heller inget att hurra för. Känns som jag betat av de allra sämsta.

Tack för mig, och tack för att ni läste.

Harre gött, hääääj!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress