The Barn, Kyrkogatan 11 i Göteborg

Asså, det finns så himla många restauranger, caféer och lunchhak i Göteborg - ändå tycker jag alltid det är så jäkla svårt att komma på ett ställe att käka på när man väl behöver ett. Så, jag gjorde en liten låda. En föredetta chokladask med en papperstejpbit där det står RESTAURANGGUIDEN 2018 med stora feta bokstäver på. Den är jätteful, men i den lådan har vi skrivit och lagt små lappar med namn på 13 restauranger i Göteborg och Kungälv som vi vill besöka någon dag, någon gång. 

KÖUL VAH? Jag tycker det är alldeles för träffligt skojigt, jag jah. Så, jag tänkte att jag delar med mig av våra besök på de olika restaurangerna. De kanske ploppar opp sisådär en gång i månaden, kanske ännu mer sällan, kanske oftare. Vi får se. Det kommer när jag vill skriva om'et. Och jag är ICKE någon mat-expert, jag är ICKE någon finsmakare, jag är ICKE nå' jättevan restaurangbesökare men...jag gillar mat, och vill bli bättre på mat. 
Med andra ord; förvänta er inga expertuttalanden från mig - förvänta er typical Josefine- plus sällskap-åskiter. 

Capisce? 

(faen vad jag fick googla, google translate:a och fråga Janne om det där innan jag fick till stavningen. Tycker de säger det i filmer och radioprorgram hela dagarna, men jag har aldrig förstått vad det betyder eller är för språk, men nu vet jag det! Okaj, capisce. Nu fortsätter vi...)
 
På Viktoriagatan 11 hittar vi The Barn, endast några få steg från spårvagnshållplatsen intill Domkyrkan (sånt gillar jag, när saker och ting ligger nära spårvagnshållplatser, så att man hinner med tåget hem från stan). Det ser ju ganska litet ut när man ser det såhär från utsidan. Som ett packat fancy-pancy öl-hak med ljuskrona 
i taket och western/amerika-stajl. Lajk på det.
 
 
Trots att det var en torsdagkväll så var det helt smockat med folk inne på restaurangen. Carola vrålar i högtalarna "VEM VILL DU VAAAARA? KAN DU FÖRKLARAAAA? DET FÖR MÄÄÄÄÄG!" och jag slår i huvudet i ett hängande pappersark där det står med feta bokstäver "Vänligen invänta personal för bordsplacering".  
Tittar på mitt sällskap och konstaterar att musiken är förfärlig men stället ser fint ut.
Vi blir välkomnade av en servitris, och eftersom vi är lite tidiga hänvisar han oss in till The Bar istället; The Barns bar-lokal som ligger dörren intill restaurangens. Det låg liksom som ett ställe för sig så att man var tvungen att gå ut igen för att komma dit. När vårat bord blev ledigt skulle personalen komma och hämta oss och ta oss vidare dit. Fint!
 
 
Så vi gick in the Bar genom dörren intill. "VÄLKOMNA!" säger en glad schlätta-pöjk med utsträckta armar och undrar vad det får lov att vara i baren. Så jädrans glad knickedick. Det gillar vi.  
Mitt sällskap tar en Skördeöl (mycket fin etikett må ja säj, och så vackert med "Ljus som en vårdag" som slogan. Känns som något som Mandelmann hade kunnat komma på). Bad om en recension om den, men han var ganska tveksam.
Lät ungefär såhär:

"Den va inte äcklig fast...fan, vad ska man säga att den smakar. Lite veteöl, men inte mycket. Veteölsdamm, typ."
"Det lät inte gott?" säger jag.
"Nee....fast, den var inte jättebra, men inte jättedålig heller".
(Får träna på det där med recesent-snacket tror jag...)

När jag frågar om bar-mannen har en rolig folkis så säger han Annicas Lätta. Jag är juh ganska kass på att dricka alkohol nuförtin'. Blir oerhört snurrig och väldigt trött av ingenting, därför håller jag mig mer till folköl eller alkoholfritt. Vilket betyder att jag kommer kunna tipsa om bästa folk- och lättisöler samt alkoholfria alternativ från olika stanser. Bra vah? Jaa, tycker jag med. 

"Den lät sköjig, den tar vi!" sa jag och fick en Annica-öl, Pale Ale, 2,8%. Den hade väl den minst skojiga etiketten jag någonsin skådat i mitt liv, men var ekologisk och det blir man ju glad av. Trots det; inte min favorit-öl. Den hade någon syrlig smak jag inte var så förtjust i. Jakten på lättis-öl går vidare...
 
 
The inredning alltså. Så mycket fina trä- och stendetaljer och alldeles lagom dämpat ljus för att få till mysighetskänslan. Gud vad fint det hade varit att vila ögonen mot sprithyllorna, om inte Arvingarna sjöng så högt om ÄÄÄLOOOIIIIS i högtalarna (va beredda på att jag kommer påpeka musikvalet på alla restauranger, caféer och liknande jag besöker för jag tycker sånt är skitviktigt, så det så!).
 
Då The Barn är ett ganska typiskt amerikanskt/western-ställe (förutom, återigen, musiken dåh) så finns det inte helt oväntat mest hamburgare på menyn, men också fish & chips, ribs och porchetta. För vegetarianerna, eller under OGRÄS-rubriken så fanns det två burgare; rödbetsbiff med fiterad silverlök, svampragu och ost-aioli, och
linsbiff med picklad fänkål, rödlök- och koriandersallad samt rostad majskräm. Nomnom. 
Hela menyn hittar ni här.
 
Sedan kom en servitris och hämtade oss inne på The Bar - och vi fick följa med in till The Barn igen. Vi fick sitta på övervåningen och slog oss ned med varsin meny stor som en GP-tidning. Till varje rätt hade de snaps-rekomendationer. Tyckte jag var skoj!

Jag bestämde mig för att köra på något av de vegetariska alternativen. Det är inte så himla självklart att restauranger får till goda vegetariska rätter, och i synnerhet inte börgare. Antingen är de torra, faller isär och är smaklösa - eller så är det halvfabrikat från Hälsans Kök. Och det är är juh inte så roligt. Men samtidigt känns det lite som att de är påväg att ändras, nu när vegetarisk matlagning på något sätt blir mer och mer accepterat nu jämfört med ett par år sedan.
Det är inte längre svårt att vara vegetarian om man säger så. Det finns så mycket gott att laga, enkla recept att hitta överallt och folk har blivit mer medvetna om miljön och köttindustrin. Tror jag. 
Efter att ha läst menyn och känt av placet så hade jag faktiskt
goda förhoppningar på att The Barn skulle lösa nå' gött. 
 
En ny servitris kom fram och presenterade menyn som även innehöll en specialburgare för dagen som även den lät väldigt god. Svenska schlager-hitsen hade nu bytts ut mot 90-talets one hit wonders-hits á la Natalie Imbruglias "Torn". Vi beslutade oss för att välja följande rätter från menyn: 
 
Mitt sällskap: kvällens specialburgare med nötkött (medium) med basilika- och ostmajo, ruccola, sockerärtor samt basilikamarinerad silverlök och cheddarost. Tillbehör: sötpotatispommes med tryffelmajonäs. 
Jag: rödbetsbiff med fiterad silverlök, svampragu och ost-aioli. TIllbehör: pommes och tryffelmajonäs.
 
Så vi beställde och väntade på vår mat samtidigt som vi småpratade om stället, livet, Surte, dagen som varit...
och i precis samma stund som vi börjar snegla lite mot köket, efter ungefär tjugo minuter och undra om
det inte är vår tur snart så kommer servitrisen med våran mat. Ta dah! 
 
Vi börjar med utseendet (man äter ju ändå väldigt mycket med ögonen): fin burgare som inte är för mycket och inte för lite. Brödet väldigt mjukt och luftigt. Bra där.
Tryffelmajonäsen var jättgod, likaså pommesen jag valde som tillbehör - men sötpotatispommensen, det var på riktigt de absolut godaste jag någonsin testat. Kripsiga, men inte för hårda, tydlig sötpotatissmak men blev extra goda med den rivna cheddarosten och gräslöken på. Oj oj oj. The Barn vinner sötpotatis-kampen!  
 
Hur var min vegetarikska burgare då?
Rödbetsbiffen var väldigt bra. Höll ihop bra, kompakt och bra burgar-konsistens. Dock var det någon smak som tog över lite för mycket, spiskummin tror jag det var. Det kom lite oväntat, och till en början kände jag lite "Nja..." - men ju mer jag åt och tillsammans med den friterade silverlöken, svampen och ostaiolien så blev det ändå väldigt bra. Kanske att jag saknade lite mer grönsaker i det. Mer krispiga salladsblad av nå' slag, eller Mangold. Den är ju släkt med rödbetan, kanske hade det passat - eller hade det blivit för mycket av den "jordiga tonen"? 
Ska inte lägga mig i, jag är inte masterchef (ÄN), men det hade jag viljat ha mer av faktiskt.

"Vill du säga något om din burgare, mitt sällskap?"
"GÖTT."
"Meh, nå mer?"
"AS-BRA!"
"MEN UTVECKLA!"
"Det smakade bra! Allt som skulle smaka - det smakade. Varje ingrediens som var i, det kändes att den var där liksom. Bra med färska grönsaker, det var som att de var nyskördade. Gött." 

Vi recenserade burgarna för varandra, samtidigt som vi försökte överrösta Mauro Scoccos sensuella viskande till den där Sara han sjunger om mest hela dagarna. Ikväll var han på The Barn också. Suck...

 
SÅH. THE BARN, HÄR KOMMER DOMMEN. 
 
The Barn - från Amerika till Svea. Ja, jag har förstått grejen lite, men måste det gälla musiken också?
För på riktigt; musiknörd som jag är, likaså mitt sällskap, så dras betyget ner kanske mycket med tanke på vad som kom ur högtalarna. För det kunde ha varit så bra, så himla bra. Det här stället har en skön stajl, jättefin inredning och miljö där de verkligen tänkt på detaljerna - så förstörs det så med schlager, one hit wonders och after ski-hits. Vafalls?! Världens missmatch. Förlåt, men jag är så upprörd. 
 
Om vi bortser från det och ser till maten och servicen. 
Mycket god mat till ett bra pris. Fantastiskt fin miljö. Lätt att ta sig och hitta dit. 
Goda tillbehör på menyn. Inte världens fetaste vegetariska utbud, men helt klart godkänd då det kändes som att de lagt ned engagemang och tid på att göra riktigt goda vego-burgare. Nästa gång jag besöker detta stället igen vill jag prova linsburgaren och någon av the fancy side orders. 

The Barn får 3,7 av 5 tunna skivor. 
 
 
OM JAG FICK BESTÄMMA MUSIK 
på The Barn, så skulle det låta såhär.
Varsågod, här får ni, The Barn och alla andra som kan tänkas gilla blues och country från då och nu en välkomponerad spelningslista hela 59 minuter. Lika omsorgsfullt välarbetad som sötpotatispommesen. 
"Ay ay ay - jag är bra. Har du tid och pengar köper du min spelningslista! Cha!"
(eller så tar ni den for free bah, bara ni slutar spela Linda Bengtzing...). 

Det var allt för mig, ha det gött - HÄJ! 
Restaurangguiden, Tips | Göteborg, Mat, Restaurangguiden, Vegetariskt | |
Upp