Josefine "JoJomen" Larsson

Årets sista dag
 
Gott nytt år på er. Klockan är 13:36 här borta. Utanför fönstret duggregnar det och är väldigt grått och rått. Några Ganska traditionellt nyårsväder numera. De har redat börjat smälla några raketer i området.
Tycker synd om alla djuren.
 
Det är årets sista dag. Nyårsafton. Jag har precis strykit några plagg som är potentiella kandidater som outfit till kvällens nyårsfest då vi, Janne och jag, ska åka till Älvängen och fira med ett gäng kompisar.
Ska bli kul, och även om jag ska hålla mig nykter och inte dricka ikväll så är jag är lite orolig över hur jag kommer må. Orkar inte så mycket som förr, har jag förstått nu.
 
För några dagar sedan åkte jag in till Kungälvs sjukhus efter en ganska jobbig juldag där benen vek sig i en spårvagnskur mitt i Göteborg. Åkte hem och blev sängliggandes med yrsel, illamående och värk i kroppen. Kunde inte äta, knappt gå och inte heller ligga ner ordentligt i sängen för allt gjorde så ont. Speciellt i höfterna. 
De kunde inte se att några var fel på mina provresultat som gjordes när jag var på sjukhuset. Kände mig så svag där jag låg på sjuksängen. Kräktes, hostade, kräktes igen, mådde illa och hade problem att ta mig till toaletten.
Aldrig mått så dåligt. Framför mig satt en läkare ohc såg på och väntade på att jag kräkts klart. Sen sa han;
"Du kan åka hem nu"
och jag vinglade genom korridoren bort mot utgången och kände mig veklig som var på akutmottagnigen "i onödan". 
 
Jag är helt slut mentalt. Kreativiteten är borta. Kameran har länge stått och samlat damm om jag verkligen inte  måste ta upp den på grund av något jobbrelaterat. 
Därför har inte heller dokumenterat mitt 2017 särskilt bra, något som jag nästan alltid gör annars; samlar upp allt, gör stora årsresumeér och tänker tillbaka på det som varit. Iår orkar jag inte det. 
Året har inte varit dåligt, det har inte bara varit mitt år. Det känns som jag inte nyttjat det till fullo, tagit tillvara på det. Det känns som man går och väntar på något, men jag vet inte vad. 
 
Finns så mycket att vara tacksam och glad över, finns så mycket att berätta egentligen. Men just nu känner jag mig så tom, orkar inte.
Jag tror jag skriver det här mer för min egen skull än för någon annan. Kanske kan det vara något att titta tillbaka på den dagen jag mår bra igen. Et sags bevis på att "Det kommer bli bättre", "Du är snart där" och så. Vill inte gå och vänta på något jag inte vet vad. För jag vill göra saker, utnyttja dagarna och ha något att tänka tillbaka till. Det har jag inte gjort det här året.
 
Så, 2018. Better be good to me. Annars fan.