Människan är som en gröt

Vaknar 02:30. Hostar och hostar. För jobbig för att somna ifrån. Det känns som jag har massa damm där nere i halsgropen. Det är torrt och det låter som jag gör mig till när jag försöker hosta bort det. Men det går inte. Istället går jag upp och fyller på en vattenflaska som får ligga brevid huvudkudden som ett litet husdjur. Hade det varit en katt hade jag legat och klappat på den mest hela tiden.
Hostan ger sig till slut och jag kan somna om.

Nästa gång jag öppnar ögonen är den strax efter 07:00 och det är ljust ute. Sätter på tv'n. Nyhetsmorgon är det enda programmet som jag på riktigt tittar på, därefter står TV'n bara på som något slags sällskap i bakgrunden. Känner mig nästan som en dålig kompis till den. Den pratar och rör sig och försöker underhålla mig med kanaler från hela världen, men jag sänker ljudet och sitter mig istället vid skrivbordet intill fönstret och varken ser åt dens håll.
Vaknar långsamt till Jenny och Steffo när de pratar om krisen i Akademin, knutblusar och att relationspanel är på ingång. Reser på mig. Mår lite illa och känner mig nästan lite bakis av någon konstig anledning. Senast jag drack var förra helgen och då blev jag lullig på en 2,8'a. Tror inte den fortfarande spökar i kroppen. 
Börjar sjunga på en låt jag lyssnade på minst tio gånger kvällen innan. Satt och läste både text och ackord till den. Vill börja spela gitarr men måste köpa nya strängar. 
 
 
Går ut i köket. Kokar som så många andra mornar havregrynsgröt. Det går fort, det är billigt, det är enkelt, det är nyttigt. Sen tänker jag på filmen Tillsammans, och då kan man tycka att gröt är ganska humoristisk också. 
Öser på med russin, solroskärnor, sesamfrön och standard basic mjölk på geggan och äter framför TV'n. 

Solen lyser idag. Det ska bli 19 grader enligt min väderapp. Men ibland kan den få för sig att leva sitt egna liv som en riktigt human being med allt vad det innebär; stress, dålig kost och PMS. Då kan ju humöret ändras ganska tvärt och så plötsligt så går den till minus 3 istället. Men jag, som har en rätt bra dag i dag - jag väljer att tro att den är glad mest hela dagen. Ska koka en jädra massa kaffe och fylla en termos, sedan ut och skogsbada. 

 
Önskar er en fin fredag! Står i mitt kök och tittar ned på mitt golv. Har flyttat in en lite för stor matta här. Har inte bestämt mig om det var ett bra eller dåligt drag, men...nu får den ligga här till nästa göra om-ryck visar sig. 

Puss!
Allmänt | | Kommentera |

I don't want to know about evil, only want to know about love

 
Idag har det gått 16 dagar sedan vi gjorde slut, J och jag. 
Har ingen vidare tidsuppfattning när det kommer till det där. Det kunde varit ett halvår sedan, det kunde varit igår. Jag pendlar mellan high and low, up and down. Kan skratta högt i stora kompisgäng för att sedan falla ihop till en liten pöl på golvet när jag stänger ytterdörren efter mig. Det är tyst och tomt, sängen är stor badrumskåpet tomt. Ingenting är konstigt, det är ju såhär det blir när det tar slut.
Men allt tar inte slut.
Bara just den här eran.
Något nytt kommer.
En dag i taget. 

Lyssnar på John Martyn. Det är melankoliskt och blått, samtidigt romantiskt och lätt. Påminner lite om Van Morrison och Crosby, Stills & Nash.
Också i denna stund; dricker kaffe och äter laktrischoklad som jag fick av min mamma häromdan när hon var här och hjälpte mig när jag mådde som sämst. Mitt läppstift lämnar märken på muggens kant och gommen är alldeles öm av laktriskulorna i chokladen. Utanför fönstret är det vårsol men blåser kallt. Några ungar kör en mini-cross på trotoaren, trafiken på stora vägen är lugn då folk inte slutat jobbet ännu. 

Dagen har känts så lång. Blev förvånad att klockan bara var några minuter över 14:00 när jag kom hem till Surte igen efter personalmöte med jobbet och en liten snabbvisit hos min revisor. Det är första året jag har revisor för min firma. Ångrar något kopiöst att jag inte anlitade en revisor från första början när jag startade företag. Men det är försent att tänka så nu. Om inte annat; jag tänker på allting nu och allt oroar mig. Spelar ingen roll, det kan vara saker som hände för flera år sedan till sådant som inte hänt överhuvudtaget - ändå blir jag stressad. Såg att kaffet börjar ta slut i kaffeburken nu också. Och ett sms trillade in som jag måste svara på. Små saker tar så mycket energi nu. Då sätter jag mig och gör sånt här istället som jag absolut ine behöver göra; skriva ett inlägg som varken gör skillnad för mig, någon annan eller världen. 

Eller, för mig kanske det gör någon skillnad. I alla fall för stunden. Att skriva av sig lite. Jag skriver ofta när jag känslorna pikar, både när det är toppen och när man ligger och skräpar på botten. Har över 300 anteckningar på mobilen med text om hur saker och ting har känts. Har ingen aning om vad jag ska göra med all text. De får bara ligga där och vara ett tag. 

Jag ska ha besök ikväll. Äta brieost och bröd tänkte jag. Sätta på någon skiva och prata om det som varit, det som är och vad som kommer att hända. Kanske. Eller något helt annat. Diskutera ett Glamour-avsnitt kanske (går det programmet fortfarande?!). 

 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron

Det är tisdageftermiddag. Himlen är lika grå nu som när jag kom hem från jobbet tidigare imorse, strax innan klockan 08:00. Med tunga kängor försökte jag så tyst som möjligt öppna och kliva in genom ytterdörren för att inte väcka Janne som fortfarande låg och sov...trodde jag.
Så snart som jag kommit in i köket och ställt ned mina grejer kom han och kramade om mig.

Nu är han inte här längre, och det kommer han inte vara på fyra veckor. Istället kommer han vara i USA.
Kommer spela fort, snabbt och mycket när han turnerar med Dark Funeral. 
Här i Surte är det -2 grader, i Los Angeles 18.
Janne kommer tillbaka till Sverige lagom till första tussilagon blommar uppe vid Surtesjön, hoppas jag. 
 
 
Jag har fått två nya extrajobb inne i Göteborg sen sisådär två-tre veckor tillbaka. Jag är så glad för det. Ingen klump i magen eller nervositet när jag är där, tvärtom - jag ser fram emot att gå upp på morgonen och göra ordning mig för jobbet. Bryr mig ens knappt hur jag ser ut. 
Tänk att det kan vara så. Tänk att man kan få känna så.

Det kändes så längesen som jag utförde något jobb utan att känna mig lite illa till mods eller lite stressad och obekväm, även inom mitt eget företag där jag jobbade dagligen med fotografering, grafisk design och att skriva.
För, det har inte känts bra på ett tag - och så ska det ju inte vara. 
 
 
Istället för en känsla av lust, frihet och ro när jag jobbat med mitt företag
- så uppelever jag stress, osäkerhet och ett ständigt ifrågasättande av mig själv. Varför gör jag det här? Vill jag verkligen det? Och vem är jag om jag inte gör det?

Kreativiteten och ideerna som sprutade och kom spontat förr, de är borta. Det är som någon slagit på ett lock. Hur gör man nu igen när man tar en bra bild, hur kan man göra med den här postern, hur ska jag placera det här föremålet för att det ska bli bra?

Vad är min grej? För det jag en gång hade har jag tappat bort och hittar inte igen. Och det är oerhört frustrerande och samtidigt väldigt sorgligt att känna det, eftersom det där var en så stor del av mig. Det där kreativa. Men nu orkar jag inte. Det triggar bara igång så mycket jobbiga känslor inom mig. Det är som en artist som inte kan skriva några låtar längre, eller en konstnär som inte kan måla tavlor längre. Det går inte skapa något. Och jag är beroende av mitt skapande i mitt arbete.

Jag kommer inte längre ihåg varför jag började. Har tappat bort mig på vägen.
Och det i sin tur gör mig splittrad i min vardag också. Det pågår en ständig karusell runt i mitt huvud där allting flyger kring mitt huvudet. Där flyger ett kompisgäng, där flyger ett jobb, där flyger ett företag, där flyger ett hus, där flyger en lägenhet, där flyger en hund, där flyger en katt, där flyger en relation, där flyger familjen...
och här sitter jag och stirrar tomt framför mig och vet inte vem jag är, vart jag är påväg eller vad jag vill göra. 

Den där jävla ångesten och stressen inom en, tror det var den som tillslut brottade ned mig där på juldagen och gjorde mig sängliggandes utan att orka äta, dricka eller stå på benen. Det var den som gjorde att jag hamnade på akuten på Kungälvs sjukhus, men som inte visade sig på några provresultat och gjorde så att jag nio timmar senare fick vingla längs en kall och hård korridor hem till Surte igen. Ångest eller stress visas inte genom ett blodprov.
 
 
 
För ett tag sedan så bestämde jag mig för att söka till andra "vanliga" jobb och inte åta mig några uppdrag som jag kände mig osäker på. Alla bokade bröllopsfotograferingar jag har ska jag genomföra (från och me i mitten på april och fram till augusti har jag tio stycken bröllopsfotograferingar) Jag tar inte åt mig några jobb som jag känner att jag inte klarar av eller mentalt orkar genomföra.
Men, är det en förfrågan som får mig att må bra och jag känner starkt för - då gör jag det. 

Och att faktiskt ha företaget och fotograferingen som en bisyssla,
det känns så oerhört befriande. Jag har aldrig varit så lättad i hela mitt liv som när jag bestämde mig för det. Jag säger inte att det för alltid kommer att vara så - men det kommer vara så nu och för ett tag framöver, för det kommer jag må så mycket bättre av.

Att även få skriva av sig detta är också något jag mår så mycket bättre av. 
Har ju döpt bloggen lite schlappt och lätt till "Gött käk och bra musik" - och på tal om det ska jag äta ägg och lyssna på Spotifys rekommendationer för mig för den här veckan. Det får avsluta det här inlägget.

Föresten,
har ni pocherat ägg någon gång? Det är as-gott och plätt-lätt. 
Ska visa er nästa gång.
Och tipsa om bra musik.
För det tycker jag är skoj.
 
Harre gött, HÄJ! 
Allmänt | | Kommentera |
Upp