Josefine "JoJomen" Larsson

När Mustasch är viktigare än Alexander Graham Bell.
Jag tycker om musik. Göörmycket. 
Har väldigt mycket att tacka min mamma för när det kommer till det stora intresset och kunskapen jag besitter om de olika klassiska rockbanden från 60- och 70-talet, då hon spelade massor av sina vinylskivor för mig och min storasyster när vi växte upp. Queen, Aerosmith, Alice Cooper och Led Zeppelin var de stora husgudarna. Även Deep Purple, Pink Floyd, Slade och Sweet snurrade flitigt på vinylspelaren. Samtidigt så upptäckte vi mycket ny musik tillsammans, genom tidningar, TV, MySpace och liknande. Såsom Graveyard,
The Soundtrack of our Lives och Mustasch. 

Vi gick på mycket konserter och festivaler ihop, mamma, Louise och jag. Någon gång hände det att vi skolkade från skolan för att åka bort på en spelning. Kommer ihåg specifikt en gång då vi skulle ha NO-prov i 9an och jag inte var där, jag var påväg till Folkets Park i Huskvarna.

"Var är Josefine då?" frågade läraren.
"Hon är och kollar på Mustasch!" ropade några i mitt kompisgäng. 

Måndagen därpå blev jag inkallad på lärarrummet och fick en rejäl utskällning av min lärare. Hoppsan Kerstin...
Spelade ingen roll kände jag. Jag hade ju sett en av mina bästa spelningar med Mustasch, blivit uppdragen på scenen tillsammans med min syster och stått och pratat om Dragspelsstämman med Ralf och fått smaka min livs första öl. Jag ska ändå inte bli Alexander Graham Bell-forskare när jag blir stor, tänkte jag när hon drämde igen dörren efter mig.
(har fortfarande kvar den där min första öl-flaskan föresten, som jag fick av bandet. Det var Heineken, grön och fin och den står i ett av mina skåp inne i köket, såhär 11 år senare.) 
 
 
Alla de där banden lyssnar jag fortfarande intensivt på, men intresset har utvecklats och mängder med andra band och artister har tillkommit. Tänkte i detta inlägg dra upp ett litet gäng plattor och berätta lite onödiga men oh så intressanta anekdoter om var och en. Skivorna är inte de som ligger högst i topp på "världens bästa skivor genom tiderna"-listan (en sån lista får jag göra vid ett senare tillfälle), utan mer lite tankar och reflektioner kring var och en, hur har de hamnat i min samling egentligen. Sånt tycker jag är kul att läsa om i alla fall, hoppas ni tycker detsamma.
 
 
Vi börjar med den här; The Jim Jones Revue. Kanske inte ett band jag lyssnat mest och bäst på i mina dagar, men ändå ett gäng som jag tycker om och som jag blir glad av när jag ser den här skivan.
Trodde aldrig att jag skulle lyssna på ett rock'n roll/boogie woogie-band med snabba pianoklink i samma stil som Jerry Lee Lewis. Men jag tycker de blandar det hela så snyggt och rått tillsammans med garagerock
och "bösigheten" från t ex The Stooges och Mc5.

Såg dem på Pustervik 2010. Det var innan de hade byggt om så de spelade på den lilla scenen på övervåningen.
Tight, svettigt och intimt, snabbt som fan, rått och ösigt. Perfekt.
Köpte den här plattan där och då efter spelningen. Hela bandet var samlat runt merchbordet, jag fick en klapp på axeln av sångaren som berömde mig för att jag öste på bra där framme vid scenen.  Sedan frågade de om jag ville ha min platta singerad. "Sure thäng" svarade jag. Ena gitarristen, eller om det var basisten, frågade vad jag hette.

"Josephine!"
"Joanna?"
"No! Josephine!"
"Jopene?"
"No! It's J...O...S...E...öh...F?"

Kurt Olsson-svengelskan har aldrig varit bättre. Fy fan. Kändes som vi stod där hur länge som helst och försökte få ordning på mitt namn. Men icke, det fick bli "Josefene" innan han irriterat sa "Ah! Whatevvah!".
Nu älskar jag det. Flinar alltid lite varje gång jag hittar skivan i samlingen. 
Mina favoritlåtar på plattan är Big Len, Shoot First och titelspåret Burning Your House Down. 
 
 
Det tog många år innan jag faktiskt lyssnade på den här skivan på riktigt, trots att jag tycker om Supertramp och att den funnits i min närhet mest hela tiden under min barndom. Mina föräldrar skilde sig väldigt tidigt och vi åkte då till pappa i Trollhättan varannan helg. I hans vardagsrum hade han ett gäng vinylbackar med skivor i, varav den här, Crime of the Century, stod längst fram och frontade. Tyckte omslaget såg ut som någon sifi-film, cool men lite läskig på samma gång. Tyckte om typsnittet på deras logotype i alla fall. 

Flera år senare, närmare bestämt 2013, köpte jag den här som jag håller i famnen nu, på en skivmässa i Göteborg för 20:-. Vilket kap! Samma år gick jag på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och ville inreda mitt rum på 7 kvadratmeter med något. Jag hittade ett inlägg över hur mitt rum såg ut, titta här! Tycker att jag lyckades inreda det jäkligt cozy, men jag undrar var min Simon & Garfunkel-platta har tagit vägen?
Nåväl. Jag var där med en flirt/kompis, jag vet inte vad vi ska kalla det vi hade för. Vi hängde väldigt ofta, och vi delade kärleken till klassisk 70-talsrocken. Vi lärde faktiskt känna varandra när jag var DJ på Henriksberg när han och hans band hade gig där för en massa år sedan. Han berömde mig för mitt musikval där bakom mixerbordet som varvade David Bowie, Nazareth, Slade och T-rex. Sen började vi hänga. 

Den här plattan får mig att tänka på allt det där. Pappas lägenhet vi åkte till varannan helg när vi var små, mitt rum på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och den där flirten jag hade med den där killen som jag inte har någon aning alls om vad han gör nu för tiden, hur han mår eller om han bakat hemmagjorda semlor igen på egen hand som vi gjorde. 
 
 
Det här är en EP med göteborgsbandet Transwagon som tyvärr inte finns längre. It's such a shame, för de var verkligen en av mina absoluta favoriter (de var även förband till The Jim Jones Revue som jag skrev om tidigare i det här inlägget). Tycker att det är svårt att beskriva dem då inte låter som något annat jag lyssnat tidigare på. Får lite country-vibbar, lite som en modern, vemodig Thowns Van Zandt - men det blir så spännande och anourlunda med sångaren Tobias nasala röst och hårda look. 

Skrev så mycket om dem på min dåvarande blogg (detta var runt...2011?) om hur bra jag tyckte de var.
Fick t-shirt och skivor av dem som tack. Det tyckte jag var fint. 
Nu finns de inte längre, och de la av i ett så dumt skede då jag såg dem live på Pustervik när de var förband åt ett annat band. En väldigt kort spelning, men de spelade främst material från nya plattan som inte hade kommit ämnnu, och herrejädrar vad bra det var. "Hallå vi måste köpa alla skivor de släpper!" sa jag till syrran som var med då.

Och sen, någon vecka senare så går de ut med i sociala medier att de ska lägga ned.
Jävla fan skit. Vill ha de där låtarna de aldrig släppte, som de bara spelade live en endaste gång.
För det var det absolut bästaste jag hade hört. 
Mina favoriter med dem är Always a Woman, What You Give You Never Get Back och The Traveling Kind som inte finns någonstans att hitta. Buhu igen. 
 
 
Har så mycket bra skivor i min samling jag vill visa er, spela om och om igen och prata massa gott om. Vi får göra det här oftare. Framförallt vill jag fylla på backen lite oftare. Fynda. Gå på skivmässor. Nörda ner mig totalt. I mitt nästa hem vill jag ha en hel vägg täckt av skivor. Det hade varit fint. Men tills dess får de här fina gamla träbackarna räcka.

Tack för att ni läste! Aj löv jo åll the tajm.
Harre gött, hääääääj! 
Kroksjön.
Fredagen hade hunnit bli lördag när jag somnade i min säng efter några öl och ett glas cava. En skräckfilm blev det också, hemma hos en kompis som bor några minuter promenadavstånd från mig. Filmen, som var ganska kass till en början, tog sig den sista kvarten och blev istället till en av de
bättre skräckfilmerna jag sett den senaste tiden. 
 
 
Gick upp runt 07:30. Hade kanske behövt sova lite till då jag somnat rätt sent och sovit sisådär den senaste tiden, men ibland är det svårt och då känns det bättre att börja dagen istället för att ligga kvar i sängen och vrida och vända på sig. 

Åt lite frukost framför datorn där jag satt och redigerade bilder.
Strax innan 12:00 åkte Palle och jag bort till Jesper och Ida i Älvängen där vi blivit inbjudna på grillunch. Ida stod och var grillmaster i värmen när vi parkerade bilen utanför deras hus. Och titta, så lyxigt och fint serverat! Grillspett med champinjoner, paprika och deras egenodlade gullök, samt halloumi, majskolvar,
bröd, sallad och olika sorters dressingar. 
 
 
Vi åt och satt och solade oss en stund. Vi började prata om Trollsjön som Palle och jag hade varit vid bara några dagar tidigare, vilket ledde in oss på Kroksjön som är ännu en sjö som ligger i närheten. 
Gick snabbt från snack till handling, och plötsligt var Jesper, Palle och jag påväg...
 
 
...för ett dopp i det som Jesper kallade den finaste sjön i hela Vättlefjäll.  
 
 
Mycket riktigt, jädrar vad fint det var där uppe! Är så faschinerad och glad över att det finns så många fina sjöar och platser man har att upptäcka bara runt hörnet där man bor. Vattnet såg nästan overkligt blått ut.
 
 
Träffade lite andra familjer som också ville ta en simtur. 
 
 
Jesper var väl en aning bitter på att de hängde precis där vi hade tänkt att bada. 
 
 
Medan mini-Ernst med fötterna hängde på torra land och ännu en gång blev kameraansvarig så hoppade jag och Jesper ner i sjön. På riktigt så var detta nog det varmaste vattnet jag badat i iår. Kanske på flera år till och med. Kändes nästan lite tropiskt, inte en liten sjö hemma i Ale. 
Där borta på Shutter Island-ön ser ni föresten mig och Jesper vinka. Tydligen var det ändernas bajs-station
då hela plätten var fylld av fågelskit. 
 
 
...så vi simmade tillbaka igen. Jag hade lite bekymmer med att klättra upp på berget igen på ett graciöst sätt. Vart glad ändå.
 
 
Tack till Ida och Jesper för en fin förmiddag med gött käk och fint sällskap!
Kroksjön, check! Undrar vad det blir härnäst.

Harre gött, häääääj!
Trollsjön.
De säger ju det, allihopa, att man ska röra på sig när man mår dåligt. När tankarna bara snurrar, aldrig får fäste eller någonsin blir genomtänkta. De bara kastas runt där inne, krockar med varandra, det är för många för att kunna hantera, det blir kortslutning och man bryter ihop. Orkar inte. 

När man mår som sämst och ligger där på soffan och knappt är kapabel till att stänga av TV'n trots att man känner hur den stör mer än den håller sällskap, eller när man vet att man måste handla en mjölk nere på Konsum som ligger trettio meter från ytterdörren, men det är så fruktansvärt svårt och det känns som att bestiga ett helt fucking berg - då är det inte att bege sig ut på en promenad eller åka till gymmet det första man vill göra. Man varken vill eller kan göra någonting. 
En promenad räddar inte det här.

 
Men så är det inte riktigt. 
Det finns en anledning till att alla säger att man ska röra på sig, det är för att det fungerar. Det hjälper. Det blir bättre och det känns lättare. Blir det till en daglig rutin och lika viktig del i ens vardag som att gå upp och borsta tänderna på morgonen - då kommer det kännas ännu finare, både fysiskt och psykiskt.  

Därför är jag så glad att det finns så många fina naturreservat och vandringsleder i skogarna häromkring där jag bor. Många tänker att Surte är en tråkig förort, likaså Bohus. Och, ja, till det yttre så är det inte så exotiskt. Det ser faktiskt jättetråkigt ut. Det inte hit man tänker att man ska ta en heldagsutflykt till om man säger så, om man inte vet vad som finns lite längre in, uppe i skogarna...
 
 
Jag hade en jobbig förmiddag efter att jag gått av mitt dygnspass på jobbet häromdan. Ringde några samtal, grät i luren, sjukskrev mig och skulle återkoppla när jag tänkt igenom saker. Kroppen sov, men huvudet gick på högvarv. Omöjligt att vila bort allt som malde på i huvudet. 
Men, vi löste det. Palle kom förbi. Vi käkade middag tillsammans.

Sedan satte vi oss i bilen och tittade lite frågande på varandra;
"Vart ska vi ta vägen nu då?"
"...jag vet inte. Vi får se!"

 
När vi begav oss norrut fick jag en idé och bad honom svänga in mot Bohus. 
"Kör tills vägen tar slut, jag vet ett place vi ska till..."
 
Så vi körde uppför backen, vägen blev krokigare och smalnade av. Asfalten blev till grus och dikerna brantare vilket gjorde det svårt för två bilar att mötas. Vi fick bromsa in för bärnstensfärgade katter med halsband och koltrastar som inte riktigt brydde sig om den svarta skåpbilen vi körde med.
 
 
Vid vägens ände fanns en parkering intill en stor hage. Inga lamadjur den här gången. 
Vi promenerade längs en grusväg där bilar, förutom speciellt utvalda få som tillhörde scoutkåren, var förbjudna att köra. 
Kände igen vägen, och det slog mig att jag varit här förut - under mitt första år i Surte, 2014. Jag skrev ett inlägg om det, plus lite andra anekdoter som att en kattunge kissade på mig och bajsade i min resväska och sånt där...
Det som en gång publicerats där ute i cyberrymden ligger ju forever kvar, vet ni väl.
här finns det att läsa för den som vill. 
 
 
Palle och jag vek av från vägen och upp på en liten stig in i skogen som jag tycktes kändes bekant, och mycket riktigt kom vi dit som Jesper och jag hade promenerat på fyra år tidigare. Trollsjön hette det. Vindskydd, eldstad och en vinglig brygga som såg ut att kunna gå sönder vilken sekund som helst. 

Vi hittade även flera små stugor som måste ha tillhört schouterna, som den här lilla hobbit-stugan. Det växte gräs och mossa på den.
 
 
Fönstrerna var igentäckta så att man inte kunde se in, och dörren var låst. Inte oväntat förstås, men man blev helt klart nyfiken på vad som fanns där inne, och om stugan var i bruk fortfarande. Tydligen ska det vara någon jaktstuga, berättade Jesper för oss. Hade varit mer spännande om det varit en riktig enstöring som bott där, en gubbe som viljat isolera sig från omvärlden och vara ett med naturen. Lite som The Brown Wizard från Hobbit-filmen.
 
 
"Det här är mitt drömhem! Såhär ska man ju bo!" utbrast Palle. 
Får leta upp någon scoutledare och fråga om det är till salu.
 
 
Vi hörde muller längre bort. Det åskade väldigt dovt och lät som det var ganska långt bort. 
Plötsligt började det blåsa rejält. Varma, men oroliga vindar. Det hindrade dock oss inte från att fortsätta in i skogen för att hitta en lämplig plats där man kunde bada eftersom det var närmare 30 grader varmt. 
 
 
Mörka vatten. Säkert fylld av gäddor och andra fula fiskar, men så snart jag hade gått i tänkte jag inte på det längre. Det var bara att kasta sig ut och för ett slag kändes det nästan varmare i vattnet än på land. Aldrig förr har det varit så lätt att bada.
 
 
Det fortsatte att mullra längre bort. Jag simmade ut en bit och blev rädd för att sliskigt sjögräs som slingrade sig kring mina fötter. Jag tycker om att bada, men jag är väldigt kinkig med läskig botten och alla oberäkneliga djur som kan få för sig att naffsa på en. 
 
 
Palle höll sig på torra land och skötte kameran. Är så glad att han är med och plåtar. Det kanske blir en såndär årsbok i år som jag sagt i så jädrans många år att jag ska göra, nu när jag har en praktikant som kan hjälpa till med bilderna. Skönt. 
 
 
Det började regna. Väldigt lite dock, det bade nog behövts mycket mer än så för att träden, blommorna och alla andra växter och djur ska fortsätta leva och må bra. Det har varit så torrt att flera blad på träden hade tappat sin färg, såg ut som höst.
Vi tog skydd under ett vindskydd. Bestämde att där skulle vi övernatta någon gång. Gå upp vid soluppgången och ha ett morgondopp och plocka blåbär och lingon i skogen till frukost. 
 
Mathias ringde. Han ville ha med oss till Liseberg där The Sounds skulle spela samma kväll. Som sig bör i skogen var det dålig mottagning så jag fick promenera runt lite där framför vindskyddet för att höra vad han sa. 
Blev ingen The Sounds den kvällen. Istället satt vi kvar i vindskyddet ett tag till, la oss på rygg och läste vad andra övernattare hade ristat in på väggarna.
 
 
När kvällssolen färgade hela skogen guld började vi bege oss tillbaka mot parkeringen igen. Sakta storsade vi på grusvägarna i skogen och pratade om hur det skulle vara att faktiskt bege sig ut någon gång och tälta eller sova i något av de där vindskydden i naturreservaten på riktigt. Jag själv är ingen van campare, och trots att jag besökt Sweden Rock Festival i sisådär tio år så har jag aldrig sovit i tält under någon gång. Så, jag är väldigt sugen på att prova på det någon gång. 
 
 
Hemma igen. Vi var trötta och la oss på soffan.
Solen strålade så fint in mot Graveyard-skivan jag fick för några veckor sedan. 
 
 
Avrundade dagen med en skräckfilm som inte var särskilt bra. Tydligen är det väldigt svårt att göra skräckfilmer som innefattar någon poäng eller mening. Det är bara död, spatter, död, blod och död. Netflix skräckbibliotek är heller inget att hurra för. Känns som jag betat av de allra sämsta.

Tack för mig, och tack för att ni läste.

Harre gött, hääääj!