Josefine "JoJomen" Larsson

Vi fortsätter spela rock'n röll...
Vi går vidare med festivalrapporten, den något sena festivalrapporten. But still...det är en festivalrapport.
Delar med mig av några bilder från torsdagen, dagen då jag för första gången fick känna på det här med att vara 26 år. Plötsligt är man närmare 30 än 20. Nu är det inte på skoj längre, nu är det allvar.
Eller så är det nu allt skoj faktiskt börjar, på riktigt? Nu vänder det - nu blir det bättre än bra? 
Låt oss säga så, och tro på att det ska bli så.
 
 
Solen strålade i alla fall nere i Sölvesborg denna dag. Jag satte på mig tighta jeans på morgonen men fick dra av mig dem så snart jag äntrade området då det blev alldeles för varmt. Ställde mig intill en björk brevid ett gäng som satt och sökte skydd för solen i skuggan för att kunna byta om på en lite mer avlägsen plats. Hade på mig min "Idag fyller jag år!"-tröja (har haft den nere på festivalen de senaste fem åren då jag fyllt år) och några killar pekade på mig och sa grattis. Mötte deras blick när jag dragit ned jeansen till knäna. "TACK! Och här står jag och byter om..." svarade jag. Måste sett lite lustigt ut hela grejen, men äsch. Herrejädrar vad varmt det var. Att jag hade gått runt i jeans, långärmad t-shirt, tröja och halsduk dagen innan kändes helt befängt just denna dag. 
 
 
Födelsedagspresenter fick jag ju också! Mamma är alltid så fin med det där. Hon konkar med sig stora presenter, tårtor och faen hans moster när vi åker ned till Sölvesborg varje år och anstränger sig verkligen för att det ska kännas som att jag fyller år. Tidigare år har hon haft med sig både blender, matberedare och ingredienser för en riktig jävlar i mig-jordgubbstårta. Fatta!
Det blev ingen tårta iår dock, istället käkade vi punchrullar och drack massor av kaffe. Presenterna hade hon slaget in med servetter och tidningsurklipp. Bästhetsmamman. <3 
 
 
Vi gjorde ett stopp hos norrmännen också. Detta fantastiska läger fick jag bekanta mig med 2016 när jag strosade hemåt. "Ska du inte med in på lite rose vin?" frågade en kjempefull och kjempeglad norrman, och eftersom deras läger inte låg särskilt långt ifrån mitt boende så hakade jag på. 
Det hela slutade med att jag och en norrman gifte oss och bytte ringar (han fick en såndär metallbit som brukar sitta på ölburkar och jag fick en plastring som brukar vara runt juicepaket. Har faktiskt sparat den...), de spelade och sjöng Eddie Meduzas låt "Josefiiiiiin" för mig flera gånger om och jag dansade på långbordet till Deep Purples Highway Star. Kom hem sisådär 05 på morgonen efter den där festen. Fortfarande den absolut roligaste festen jag varit på. Älskar norrmän. De är fantastiska. 
 
 
De riggar alltid upp partytält, långbord och en scen med kulörta lampor, ljusslingor och fullmanna band. Om man står ute i trädgården vid den stugan vi brukar hyra så vet man inte riktigt om musiken kommer från festivalområdet eller norrmännen.
 
 
Idag var första "riktiga" festivaldagen; alla scener öppna och inte längra några avspärrade områden. Samma kväll skulle även festivalens största headliners genom tiderna spela på Festival Stage, nämligen Iron Maiden. Så många år som besökare har önskat detta band. "Det är ingen idé ni önskar dem, det kommer aldrig gå!" har även dominerats i Sweden Rock-forumet på Facebook. Att det är omöjligt att få dit dem. Men såh...plötsligt händer det.

Här ovan har vi en bild på Crazy Lixx. Jädrar vad de poserade. Fick lite svett-panik av att se dem i de där tighta skinnbrallorna och bootsen, medan jag själv stod i fotodiket och plåtade i t-shört och höll på å dö av värmeslag.
 
 
Vissa förändringar har gjorts på området sen förra året. Bland annat har de slopat entrén längst bort vid Festival Stage och istället flyttat den alldeles intill Sweden Stage. Såg inga negativa effekter av det, snarare tvärtom - att det inte var så många som hade hittat till den, så istället för att knö och stå i långa köer i den "vanliga" entrén så kunde man snabbt kila igenom den andra. Det var fint. 
En ny bar hade de också. Himla fin och lyxig, precis i backen framför Sweden Stage. Beställde aldrig något i baren, men var där uppe och snurrade en del bara för att kolla in den. Skitsnygg! Sån vill man ha hemma, i trädgården, intill det huset man kanske vill ha i framtiden. Jao? Jao. 
 
 
Närproducerad och ekologisk musikpörr från västkusten; Dark Tranquility spelade på Rockstage på förmiddagen. Fick lite flashbacks från absolut första gången jag stod i fotodiket: Metaltown 2010 på Bananpiren i Göteborg. Kommer inte ihåg hur jag fick tillgång till fotopasset, kanske var det en fotograf-kollega från Alingsås Tidning? Nåväl, var så djävulskt nervös när jag skulle gå in i diket och plåta för första gången. Hade heller ingen aning om vilka DT var och fick typ hjärtsnörp när de drog igång sin melodiösa dödsmetal. Maaaaj god.

Stod efteråt och halsa en öl på VIP-området, bara för att få känna på hur det var att vara en Very Importent People. Hardcore Superstar stod och skrålade vid ett bord intill tillsammans med ett annat gäng jag inte kände igen, men som säkert var något annat flashigt band. Kände mig inte så jäkla flashig och cool där och då asså. Det kändes som jag lurade dem allihop, att jag egentligen inte fick vara där. Nervös. Som Faen. Drack upp min öl illa kvickt och sprang ut till storasyster Louise som stod och åt choklad, drack kaffe och kollade på Amon Amarth. Safe place.
 
 
Så, Dark Tranquility tog min dikes-oskuld, skulle man kunna säga. Och för att vara första gången så blev bilderna från det giget väldigt bra. Mikael Stanne är oerhört tacksam att fotografera, sedan verkar han vara världens sköning till person också. Så himla gött att få höra någon prata göteborgska från scenen.
 
 
Anders Iwers, världens finaste Anders Iwers! 
Vi var radiokollegor på Pirate Rock ett tag och sände lite radio ihop ibland. Himla bra mansvalp tycker jag. 
 
 
Och så vidare till nästa gig och göteborgsband..
Ett utav de banden jag hade sett fram mest emot att se på festivalen var Nala. Förra hösten fick jag äran att ta deras pressbilder inför deras EP-release. Tyckte om hela gänget på en gång. Så fina människor, och så jädrans musikaliska.
 
 
"Vi är förmodligen festivalens absolut minsta band men...ja, här är vi!" sa Liselott från scenen. 
Förmodligen var det nog ett utav festivalens gladaste band också för energi hade dem, något som smittade av sig på publiken inne i Rockklassiker-tältet som ganska snabbt blev fullt med folk.
 
 
Victor och jag träffade varandra för första gången 2013 på en hemmafest i Ytterby utanför Kungälv. Vi tjötade en hel del den kvällen, främst om musik, men också om några guldfiskar som simmade runt i ett akvarium i något utav rummen på den där festen.
Spännande info va? Onödigt, men oh så intressant...

Hur som haver, sen så...sågs vi inte något mer, förrän vår fotografering 2017 då han kontakatade mig efter att ha sett flera utav mina pressbilder på andra band jag plåtat. Himla roligt att få upp kontakten igen.
 
 
Det är svårt att beskriva Nalas musik, tycker jag - även om jag tycker väldigt mycket om den. Det är tungt, lite blues/souligt, riff som sätter sig och experimentellt. Ni kan följa dem på Facebook, och naturligtvis lyssna på dem via Spotify. Support your local göteborgs- och kungälvbandz, för bövölen. 
 
 
Fem av fem toast.

Och på tal om toast, efter allt plåtande på festivalen begav vi oss hemåt mot stugan för att käka en bit mat och vila några timmar. På kvällen var det ju dags för lite utav festivalens absolut viktigaste spelning. Bam!
 
 
När solen hade börjat gå ned så begav vi oss mot festivalområdet igen. 
Nu kanske ni förväntar er storslagna livebilder på självaste Ajrån Majden från min sida, men tji fick ni! Det är ju nämligen en jädrans massa lagar och regler när det kommer till fotograferande framför scenen, i synnerhet när det kommer till de stora banden. Iron Maiden tog endast in ett par utvalda få fotografer att få plåta framför scenen. Jag var tyvärr inte en av dem.

Men, till skillnad från tidigare år var jag i tacksam att de informerade en om det. Förra året på Aerosmith var det jag, plus flera andra fotografer som blev både förbannade och ledsna när det visade sig att vi inte skulle få plåta deras spelning på Festival Stage, utan bara ett utvalda få. Ingen hade berättat det för oss! Herregud vad ledsen jag var. Hade gått och varit så oerhört nervös flera dagar innan för detta...och så blir det inget. Fyttifaen. 
 
 
Så under Iron Maidens gig stod jag i publikhavet och "Whööö:ade" med Lille Skutt (som egentligen heter Fredrik) och Palle från Nala. Här försöker de sig på någon slags värmande-och-skedande-kram-luftgitarr-solo, som Lille Skutt försöker sjunga med i samtidigt. Vet inte om grabbarna där bak var sugna på att joina eller blev lite skrämda av det hela.

Det ska också sägas, jag hade aldrig sett Iron Maiden innan den här kvällen. Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad jag hade för förväntningar då jag inte är världens största fan till dem, men ändå hört en jädra massa gott om dem och hur fantastiska de är live. Och ja, mycket riktigt - de är fantastiska live, och det var riktigt roligt att få se dem. Helt schuukt att Bruce röst håller än med tanke på vad han har gått igenom. STRONGT! BRA! JA! 
 
 
Och bevis ändå! Det är inte den snyggaste bilden jag har tagit i mitt liv och kvalitén brister, men...det är ett bevis på att jag såg Iron Maiden. Det är ett bevis på att jag kan hålla upp min kamera och dess 300 mm superzoom någolunda stabilt och utan att hålla i sökaren i ett packat och "wöööööw:ande" publikhav - utan att gå sönder, OCH lyckas fånga lilla Bruce på bild. 
 
 
"KOM HIIIIIIIT!" fick jag sjuttioelva sms och telefonsamtal från Bröderna brothers från Borås som stod i Rockklassiker-tältet och lyssnade på rock'n röll. Efter Iron Maiden hittade vi dem kramandes i en fin liten ring och sa kärleksfulla ord till varandra. Det snackades om efterfest hit och dit,
men såklart lyckades alla tappa bort varandra och det blev inget me't. 
Men det gjorde inget. Det hade varit en bra dag på festivalen och en fin
"26 är jag, tralla la lah, fy fan vad jag är bra!"-dag. 
 
Tackar för att ni läste det här tjocka inlägget. Hoppas att ni tycker det är skoj att läsa min lilla Sweden Rock-dagbok. I nästa inlägg kollar vi på The Darkness och Graveyard samt missar massor av roligheter på grund av tråkigheter. 
 
 Ha dä gött, hääääj! 
Man kan undra vad dom undrade när du och jag har festival.
Jädrar, nu blev det sådär längesen som jag skrev igen. Säkerligen sagt det förut, men det beror inte på att jag inte har haft något att berätta. Tvärtom. Dock har mitt huvud inte riktigt inte orkat hänga med riktigt då jag dragit på mig en rejäl förkyldning. Är inne på vecka tre nu med den här bedrövliga hostan som aldrig vill ta slut, näsan vars borrar känns som jag har två tamponger uppstoppade i och knappt kan andas ordentligt samt en hals som skär varje gång jag sväljer. Ligger väl ganska mycket back i sömn med tanke på att det knappt går att sova ordentligt. Ber om ursäkt till alla mina grannar som får höra mig hulka och springa fram och tillbaka mellan sängen och köket när jag ska hämta vatten, eller toaletten när jag försöker stoppa näsblodet som forsar (nässpray underlättar mycket, men de där blodbaden vill jag gärna vara utan).

SÅH. DET VAR INTE DET JAG SKULLE BERÄTTA MEN NU GJORDE JAG DET ÄNDÅ. 

Ni vet, jag har ju varit på festival. 
 
 
Sweden Rock Festival är den enda festivalen som jag verkligen känner att jag tycker riktigt mycket om. Har varit på flera andra under tidigare år, men aldrig riktigt fastnat för någon som den här. Det är en helt annan mentalitet, stämning och känsla jämfört med de andra jag varit på. En gemskap, vänlighet och "alla får vara med"-känsla.
2000-talets woodstock vill jag säga. 

Men nu är det slut för iår och precis som vanligt så tycker jag det går alldeles fort. Är det redan över och förbi?
Tänkte att jag i några inlägg framöver kommer visa lite bilder från olika spelningar och dagar nere i Sölvesborg. 
I det här inlägget ser vi spelningar från festivalens första dag. Brian Downey's Alive and Dangerous, Quireboys och Bullet.
 
 
Sweden Rock Festival drog igång på Nationaldagen. Första dagen på festivalen är som en liten "förfest"-dag då vissa delar av området är avspärrat och de största scenerna inte är riktigt klara ännu. Inte för att det drar ner festivalstämningen, oh nej. Det var en fantastsik fin dag, även om jag frös lite och bar en tjock stickad halsduk när mamma och jag promenerade ner mot området. Kände att kroppen var seg och trött av förkyldningen, men självklart ville man ju hänga med ändå. 
 
 
Brian Downey och hans "nya" Thin Lizzy-band Live & Dangerous spelade på 4Sound Stage. Hade inga större förväntningar på spelningen då jag alltid tyckt det känns lite sisådär när gamla band ska försöka återupplivas igen med nya medlemmar. När de försöker göra det lite bättre, lite coolare, lite fetare sound och sånt där. Rör inte, känner jag bah. Men bara någar få sekunder in i spelningen så fick jag ta tillbaka allt jag någonsin tänkt om'et, för jädrar vad bra det va döh. 
 
 
De inledde så jädra snyggt med Jailbreak, och även om jag inte är världens största Thin Lizzy-fan så tyckte jag att det lät himla bra.  Kunde inte riktigt sluta le i fotodiket där jag stod med de andra fotograferna. Ett litet rus gick genom min sjuka kropp. Festival, sommar, att få plåta konserter igen - kändes som det var en evighet sedan. 
 
 
Skymtade den här hawaii-mannen längre bort i fotodiket. Sprang och gav honom världens bamsekram; Ronny! Vi lärde känna varandra när han gästade Radio 88 för flera år sedan, på den tiden då jag fortfarande sände radio där. De flesta är väl vana att se honom på Nyhetsmorgon där han agerar filmrecesent, men på Sweden Rock är han konferencier och har varit det ett antal år nu tillsammans med Mattias Lindeblad och Melker Becker. Här poserar han tillsammans med sin son.
Bad bad boys come with me come with me...
 
 
Packat med folk var det också. Åjnewåjne.
 
 
 
 
Positiv överraskning, mycket bra första band på festivalen! 
Förutom att plåta band under festivalen så passade jag ju även på att hälsa på lite nytt och gammalt folk...
 
 
En man från Sölvesborgs Kommun tyckte att ajg skulle ha en frän Sölvesborg-tatuering.
"Så att du vill komma tillbaka hit igen!" sa han.
"Tja...det är mitt tionde år på festivalen nu, så nu kan jag ju inte bryta den traditionen!" svarade jag. Han tittade förvånat på mig och frågade lite chockat hur gammal jag var egentligen. Han måste trott att jag var ett litet barn eller nåt. Herregud. Sen så frågade han om jag var från Värmland, med tanke på min dialekt.
Vafalls?! Vad är det här?

Nåväl, fick ju en frän tatuering - ni ser ju bara hur cool den blev där på underarmen. 
 

Tog en tur inne på  campingområdet för att hälsa på lite vänner som man träffar bara sisådär en gång per år.
Puss puss!
 
 
Hej Roger! En av the famous bröderna brothers från Borås. Han försökte få mig att dricka Fernet så att jag nästan började gråta. Då slutade han tjata. 
Jag gillar inte Fernet, om det inte kommit på tal tidigare här på bloggen. Har aldrig gjort, kommer aldrig göra. Punkt. 
 
 
Lite lokala Ale-bor fick jag ju äran att träffa också. Haha, aldrig att man kommer undan dem. Här har vi Kevin som försöker bjuda mig på rom. Han är expert på sånt där, och cigarrer. Vågade dock inte på mig att röka något, men en lite hutt ädelstensdryck gick bra. 
 
 
Efter att ha hejat, hälsat, kramats och bekantat sig med nya sällskap så var det dags att bege sig in mot området igen. Solen började gå ned och målade hela festivalområdet i ett brandgult ljus. Dessa kvällar är bland det finaste som finns i hela världen. Med så många människor, så mycket musik, så vackert ljus...allt är så bra. 
 
 
På Sweden Stage var det dags för ett gäng engelsmän som senast de besökte Sweden Rock gjorde ett aukutiskt set på festivalens absolut största scen. Minns det som att det var bra, men det känns ändå som att man ska uppleva detta bandet live and alive liksom, med full styrka från samtliga medlemmar. Det är ju partyrock det häringa.
 

Quireboys! Faktiskt ingen grupp jag lyssnat något nämnvärt på - ändå så har de "alltid funnits där", man känt till dem väldigt länge och jag har flera kompisar som diggar dem skétamycket. 
 
 
Men sedär - positiv överraskning, ännu en gång. Gó spelning, vilket främst berodde på stämningen, både från bandet på scenen ch publiken som gick all in såhär på festivalens första kväll. Tror jag stod och kollade på publiken och bandet ungefär lika mycket eftersom alla var så glada och gungade med gött till alla munspel- och gitarrsolon som flödade. 
 
 
Sista bandet ut för min del den här aftonen. Bullet, och...nja, det är inte heller riktigt min påse - men nog så tacksamma att plåta med all den rök, eld och ljus som de hade satsat på. 
 
 
...och någonstans här får det vara slut för den här dagen. Strosade hemåt i mörkret och var i säng strax efter tolvslaget, men somnade nog inte förrän klockan 02 då jag var ivrig att få in alla bilder från minneskorten till datorn. Zzzz... 

Såh, det var min första dag på Sweden Rock. Bättre sent än aldrig när det kommer till återberättandet, ehe? Visst?
Vi fortsätter i nästa inlägg med min födelsedag, Nala, Iron Maiden och mingelbilder från området. Skoj va? Ja, skoj.
 
Harre gött, häääj! 
Visst känns det fint att vara vid liv en dag till.
Ja, hallå jaaa?

Sommaren har precis börjat på pappret, det är juni nu - men för mig känns det som det pågått länge. Sweden Rock, som brukar vara startskottet för den här årstiden, kändes som det kom sent. Att det liksom är mitten på sommaren, kanske till och med i slutet. 
Och det är ingen dålig grej - tvärtom. Jag har gjort mer under två veckor i maj än vad jag gjorde hela juni, juli, augusti förra året. Och vi har så mycket kvar, så mycket sommar att ta in och nyttja det här året. Glad när jag tänker på det. 
 
 
Vi har hittat en ö ute i Surtesjön som ligger några få simtag, eller väldigt vingliga och stapplande steg ut från fastlandet. Vi pratar om att sätta upp en flagga där, "Här är vår ö!" och kanske till och med tälta trots att ingen av oss är någon vidare van tältare. Hur vi ska få fast tältpinnarna på berget vet vi inte, tänker att det löser sig. Sova under bar himmel ska ju vara fantastiskt säger dem. Jag har aldrig gjort det. Kanske är dags nu, fira in mitt 26-åriga jag med att rymma hemifrån för en natt och bo på en ö och sova under bar himmel. Förvisso några få kilometer hemifrån, i min egen hemort, på en liten sten i en sjö. Långt ifrån världens tripp och jourden runt-resor.  Men ändå, jag behöver inget stort, långt bort, länge, dyrt, maxat. Det är det lilla, det lilla som ändå betyder så mycket som lockar.

Jag har ju massor att berätta, inte bara om att jag hittat en liten plutt-ö.
Jag har varit i Blekinge, åkt på festival, fyllt år, brutit ihop, skrattat så jag gråtit, kramats en jädrans massa, blivit mega-förkyld för första gången på jättelänge, sovit alldeles för lite, tittat på världens sämsta skräckfilm, börjat se om Black Mirror-serien, jobbat, badat...

I skrivande stund mår jag bra. Väldigt bra. Hostan tär på mig dock. Jag vaknar runt 03:00 på nätterna för att jag måste hosta och dricka massor av vatten om vartannat. Har träningsvärk i magen och vill trycka bort smärtan när jag inte får någon luft. Jösses, kan man få magmuskler av hostande? Måste man ju kunna. 
Så, nu vet ni det, hemligheten bakom min beachbody när jag återvänder på stranden efter min sjukdomstid och har ett sjupack på maggen. Huh.

Men, just idag; jag känner mig lugn, tillfreds (ett ord jag aldrig haft i min ordlista, men kände att här passade det plötsligt in, håhå). Och det tänker jag försöka hålla fast vid ett tag till. Snart tänker jag berätta om allting fint som har hänt och händer. För jag saknar att skriva, saknar att dela med mig av allt bra som pågår just nu. Finns så mycket att vara glad över, för...allt är ju bra, egentligen. För fan. Öh, döh. 
 
Okay, vi säger så. Ja, ja det gör vi. Ja, ja det ska jag göra. Jaaa.
Harre gött, häääääääääj!